Jag i cirklar under isen. Den krackelerar och visar bilden av Houdini i Detroit. Vi simmar i varandras spegelbilder, Houdini och jag. Genom isen går solen upp och ned, under oss flyr fisken störningen i deras inkapslade värld. Vinden frostar mitt fönster mot himlen, snörök far över skorpan på sjön och Houdini skrattar åt mig.

Tystnaden rullar mellan väggarna. Den porlar runt de pålar som möblerna slår ner i golvet, bordsben och soffben och hyllben och tassar och fötter. Rullar ut genom balkongdörren och faller. En skugga över husväggen, är det tystnaden eller solnedgången som hänger under balkongen?

Jag breder ut mig över ytorna. För lite människa över för mycket yta, tunt tunt och jag täcker inte, trots att jag stryker flera gånger med händerna över bordet, baren, dörrkarmarna. Jag blir bara en vålnad på fotografiet, något som rört sig genom exponeringen. En spöke i min egen värld - finns jag?

Fräknar och sängläge, han vänder ryggen mot solen trots att den filtreras genom fönsterglas. Ljuset i bågar, det vrider sig in under täcket och kittlar mellan ögonen.
Nysningar och vattenglas och små gula monster som invaderar hela kroppen. Störningar i precist balanserad biologi. Pendeln slungas utåt, sökandet efter zenit fortgår.

- Jag ligger där jag låg och jag ser vad jag såg. Fortfarande svarta prickar framför ögonen. Ännu inga spår efter min framtid.

Självklarheter. Han slår en baklängeskullerbytta och landar på fötterna, på golvet, i rummet. Springer, redan, ned för trapporna och ut genom dörren, nedför slänten och ut på ängen. Hoppar och landar på fötterna, på jorden. Undrar om han rubbade något med sina skutt.

Interlude

Bring me anything
bring me tied hands
and your deepest fears

bring me cigarettes
bring me heartbeats
and stolen vehicles

bring me anything
bring me your soul on a plate
all those things will decide your fate
because I am god
who are you
I am god
and what is this?

Det finns något osagt inom mig. Något som jag brukar tänka alltför långa tankar om och aldrig hitta slutet på förrän det är för sent. Något som väntat i flera år på att få vara med dig, bli tänkt av dig och påverka det som är ditt liv. Jag brukar ta steget ut genom dörren och undra om jag kommer trampa ner på gatans asfalt utanför eller helt enkelt bara fortsätta sätta ner foten genom tomhet, låta kroppen falla efter och sedan tumla handlöst genom evig rymd. Det är sådant man inte kan veta när man sätter ned foten. Om man kommer ta ett steg framåt eller bara ta ett steg ut.
Det var säkert tio år sedan jag på allvar försökte formulera mig. Ganska exakt tio år sedan, faktiskt. Som besluten började dugga kring mina fötter och jag slutade tro på tomten. Detta är en metafor. Egentligen slutade jag tro på tomten tidigare än så.

Ett resultat av att ha yngre syskon blir att man snabbare slutar tro på tomten. Men jag slutade tro på tryggheten. Tomten som en representant för att det som händer i hemmet är något evigt. Jag är barn, de är föräldrar och så är livet. Den dagen som föräldrarna blir dödliga och döden en realitet, något relativt att hänga upp tiden, livet, mot. Den dagen slutar du tro på tomten. Jag gjorde det, i alla fall.
Livet som en realitet blev därmed något annat. Något som kunde, och garanterat, tog slut. Från det ögonblick då jag insåg att döden var ett faktum att förhålla sig till började jag leta efter vägar bort från döden. Norén: Alla talar om döden som om den vore livet. Jag är trött på döden, jag vill bara dö den. Men innan dess, livet.

Jag går ut genom dörren ibland och undrar alltså om jag kommer fortsätta falla eller om jag kommer möta asfalt.

Är det meningen att vi skall komma fram till något svar så är jag inte gjord för att vara med. Då är jag en sten på gatan, något man borstar bort och sopar upp när våren kommit och det inte längre är nödvändigt att hjälpa sladdande bilar och halkande skor på väg framåt istället för åt sidan, neråt. Symptomatiskt, vi lever i en värld som bara vågar se bakåt i speglar, vi vänder oss aldrig om på riktigt, det vågar vi inte.

Det har gått dagar. Det har gått flera år. Men orden rinner fortfarande förbi som på parad. Raka linjer, interpunkterade av kommatering, små officerare som håller leden på plats och markerar. Kommandon i långa rader, för att upprätthålla illusionen av ordning i kaos. Eller snarare; för att upprätthålla det kaos som bara kan existera mot en fondvägg av ordning.

Den enda ordning jag verkligen älskar är postens. Att ord kan läggas på en låda här och om några få dagar vara hemma hos dig. Det är något jag älskar. Men det är också allt.