Tystnaden rullar mellan väggarna. Den porlar runt de pålar som möblerna slår ner i golvet, bordsben och soffben och hyllben och tassar och fötter. Rullar ut genom balkongdörren och faller. En skugga över husväggen, är det tystnaden eller solnedgången som hänger under balkongen?

Jag breder ut mig över ytorna. För lite människa över för mycket yta, tunt tunt och jag täcker inte, trots att jag stryker flera gånger med händerna över bordet, baren, dörrkarmarna. Jag blir bara en vålnad på fotografiet, något som rört sig genom exponeringen. En spöke i min egen värld - finns jag?