måndag 23 maj 2011

Ljuset. Det vilar över staden och hennes hår. En naken skuldra under en axelrem. Väskan tung av papper. Anteckningsblock, två. En skrivbok och ett skissblock. Pennor, som skramlar mjukt när väskan rullar mot din höft när gatan blir en löparbana under hennes fötter. Du jagar tiden men det vet du inte. Framtiden låter sig inte vetas. Den väntar på dig runt hörnet, håller på att stoppa ner telefonen i fickan.

Det är jag. Med ett hjärta som är tomt; snart skall det fyllas. Det vet vi, eftersom jag skriver det här i efterhand. Men jag berättar det som ett nu, för det var så det kändes. Rakt i varandras blickfång sprang vi. Sedan två steg till in i varandra.

- Förlåt, hur gick det med dig? Jag tittar upp från gatan på din hukade siluett intill mig. Det är jag som ställer frågan, förstår inte att det är jag som ligger ned. Jag föll mellan dig och gatlyktans stolpe. Den tickar, en bomb som hinner brisera och bilarnas svarvande motorer morrar åt evigheten som jag hinner känna innan du svarar.
- Det gick bra, eller jag har nog stukat handleden, säger du ynkligt. Du blir arg. Ser du dig inte för?
Du söker min blick, dina ögon. Jag förlorar mig, mitt hjärta adressändrar men har ingen nyckel till den nya dörren, blir bostadslöst och hänger som en skylt i påtagligheten av två blickar spända i varandra. Du tittar på det. Jag rodnar lite.
- Te. Säger du. Ordet studsar en gång mellan husen och kilar iväg in i en gränd. En snabb rikoschett. Ett startskott som avslutar allt.

Inga kommentarer: