Ålder. Den stiger på som ett nyfiket troll, oförmöget att stanna kvar i farstun. Jag vrider mig i sängen, i soffan, på stolen vid köksbordet. Jag känner av den ibland. Inte så mycket på tankemönstret som på hur kroppen påminner mig. Det tar sig ännu ej uttryck i ålderkrämpor men nog kliar gamla ärr ibland, under huden. Det kliar på insidan, leder protesterar ljudligt och smärtnerverna vibrerar. Vindspel för tidens stadiga passad.

När jag var fjorton år klättrade jag på en klippa. Det finns många klippor, tacksamma att klättra på, hemma i Bohuslän. Just den här klippan hade jag inte klättrat på tidigare. Därför klättrade jag. Upp och ned. Upp, åt sidan, upp, ned. Sedan upp igen. Det fanns kanske sex meter höjd till klippkanten från gräsmarken, ett tjugotal meters bredd. Fyllt av sprickor och håligheter. Redan här borde jag vetat bättre och valt nästa vägg. Så många sprickor och sår i berget tyder på fara för friklättrande nakenapor. Visserligen var jag inte naken vid tillfället, men du kanske förstår, ja?

På väg upp för väggen igen så stannade jag halvvägs för att vila, hängde i en arm och tittade på utsikten. Sedan greppade jag en spricka. Sprickan var fylld av löst smågrus och handen fann inget grepp alls. Jag föll rakt ned, landade på svanskotan. De stabbiga grästuvorna fångade upp mig, jag bröt inget, men kände vid nedslaget hur luften gick ur mig och ryggen pressades samman.

Nu, fjorton år senare, måste jag fortfarande påminna mig om att sträcka ut. Räta på ryggen, växa från jorden, dras i håret av rymden. Något gick sönder där nedanför klippan. Troligtvis fick jag ett lättare diskbrock. Det är fortfarande bekymmersamt att belasta ryggen snett med för mycket vikt. Och den påminner mig ständigt om att jag inte är gammal än. Men jag är äldre.