Nu vrider jorden upp östra Kaledonidernas skuldror mot solen. Laurentia, Avalonia och Baltica pressar alla mot samma punkt, ett tektoniskt treriksröse.

Jag läser mig genom nätterna (de är så långa, så många). Orden, ett efter annat, hjälper föga mot dagens ljus: det skär i mig. Kärleken. Jag fruktar den och ändå tycks den älska att ta mitt väsen i sitt grepp. Obesvarad, längtansfylld och som ett bål på slottet. Alla kungens böcker brinner i mina händer men kärleken flyr utan att lämna så mycket som ett eko av glas-skor i korridorerna.

Som alltid finns det en dörröppning. Hon vänder sig, liksom förr, i den. Ser mig inte i ögonen och uppfattar bara solljuset som strilar in genom jalusierna. Eftermiddagsbrisen leker diskret med de tunna ljusa gardinerna som knappt hindrar omvärlden från att nå in. Oss att nå ut. Jag tänder rökelse och knäpper på ett stränginstrument, ingen av oss har listat ut hur det är stämt men de svaga tonerna skimrar precis i medvetandets vattenbryn, blandas med ljudet av vågor mot stranden utanför.

- Har du väntat länge?
- Va?
- Har du väntat länge?
- Jag förstår inte.
- Det gör ingen. Det går inte att förstå. Ingen...
- Förstår vad?
- ...förstår någonting.
- Jag frågade bara om du hade väntat på det här.
- Om du kan namnge vad det här är, då skall jag tala om det som om jag väntat på det.
- Då kommer du inte få göra det. Jag saknar ord.
- Det är så det är.

Te sprider sig. Blodsdroppar i vatten. Tunna glas; intrycket så mycket större än glasen. Det sprider sig i huset, det är te överallt och vi kommer inte undan det. Till slut dricker vi teet under tyst vördnad inför de små glasens förmåga att förändra världen.

- Jag har vant mig vid livet.
- Hade du något val? Som om livet någonsin varit menat att vänjas vid. Livet är väl egentligen bara ett enda stort experiment, där vi söker oss omkring som möss i en labyrint. Nya möss varje dag, tills det sitter i generna hur vi skall fungera optimalt och då slutar våra sinnen fungera och vi blir robotar. Det är väl målet? Att i slutändan kommer vi alla vara robotar, med mekanisk effektivitet utföra den här sysslan som kallas liv. Just nu är vi bara försökskaniner.
- Möss.
- Just det. Jag sade ju det.
- Möss, ja. Men inte kaniner. De är alldeles för gulliga.
- Okej. Möss. Som labbråttor, fast möss. Vi är möss. På denna stora resa mot perfektion söker vi efter det optimala viset att leva på, att utföra livet. Så är det tänkt, kanske. Om det finns någon tanke, så är det så det är tänkt. Naturen kom helt enkelt fram till att det är så krångligt, det här med sökandet efter balans, att liv uppstod, medvetande, för att på multi-nivå söka efter den optimala trajekten so...
- Trajvadförnågot?
- Den Optimala Trajekten. Det bästa viset. Diskret, effektivt och elegant. Att hitta balans på.
- Och naturen kom fram till att det behövdes ett labb för att utforska detta på?
- Ja. Därav liknar vi möss.

Vi promenerade i kvällssol, månljus, stjärnljus, soluppgång och sedan tillbaks. Det var inte längre något spår av te i huset, så vi gjorde nytt. Doften fyllde sinnen och rum. En mås ropade från skyn, kallade på de skepp som avtecknades mot horisonten.

Ryggparti parallellt med horisonten och vi andas ut, tar inga andetag in, nu är förberedelsernas tid förbi och när toppen är nådd orkar vi inte. Vi lägger oss högst här uppe och tittar rakt upp i den himmel vi klättrade mot och andas ut. Två materialtrötta själar i en, den lägre komedin skrattar åt tragedin som tagit plats på bergets absoluta topp. På vägen har vi klistrats med tjära och fjädrar av bly. Giftiga och tunga har de dragit huden rynkig och missfärgat ögonvitorna. Vår blick inte längre klar, vi är ett skimmer över horisonten. Älvdans som dröjer sig kvar trots att solen står i zenit och gäckar. Här uppifrån höjden drar vinden bort fjädrarna. En efter en lossnar de för den hårda blåsten och vi lättar. År som faller av axlarna.

Min hjärna är en intergalaktisk expressled. Jag förnimmer dessa oändliga mängder information. Men vad minns jag? Det stiger rök ur mina lungor men det är inte cigaretternas fel, det är inte tobaken. Det är lagrad aggression. Jag är trött på alla jävla skrivbordspoeter, trött på mig själv och trött på vad-han-nu-heter. Jag avskyr att tänka på hur mycket jag avskyr att jag tänker i avsky och släpar därmed mig själv i mental smuts, tvätt är vad som behövs men hjärnan envisas med att bykas i sina egna minnen av skuld. Kanske är det skulden som definerar människan, vår förmåga att känna och minnas skuld så mycket tydligare än lycka.

Jag inväntade doften av banan. Istället andetag utan lukt, inte ens det vaga minnet av vitlöken i gårdagens kvällsmål. Det är nu lång tid mellan andetagen men jag tar dem ett och ett. Det flimrar vid horisonten. Solen tar sig funderare, om det ens är värt att värma denna jord av annat än medlidande. Ty människorna äro av ondo. De bruka våld och bränner sina liv som bomber, inte längre ljus.

Jag studerade religionerna. Jag drog slutsatsen att i det tvåflodslandets tidiga civilisationer blandades människor på ett vis som skapade mängder av konflikter. Människan ville leva fredligt, åtminstone utom fara för liv och lem. De bildade civilisationer, tidiga foster till dagens demokratier. Politiker steg fram ur massorna, tänkare och ledare som funderade över hur samhällena skulle organiseras. De visionerade fram idéer om fred, frihet och jämlikhet. Utopia. Detta så avlägset verkligheten, så avlägset vad gemene man kunde identifiera sig med att religioner uppstod kring visionärerna. De blev predikanter om ett paradis som inte kunde uppnås utan uppoffringar från de då levande; på det att deras ättlingar skulle få uppleva Utopia. Samma retorik återkommer fortfarande i politiken. Man talar om en värld som inte existerar, som inte går att ta på eller identifiera sig med annat än som abstrakt fenomen. Pragmatikerna och visionärerna fortsätter gå i polemik. Raphael satte fingret - eller penseln - på denna motsättning. Scuola di Atene. En diskussion som fortfarande är aktuell. Men vart äger den rum?

Istället:
Som en man häver de sig över barrikaderna. De kastar sig mot eld, blod och lera. Ur de tusentals munnarna stiger ett viljestarkt vrål; de vrålar av vilja. Viljan att leva.

Jag ser ut över ett rum i ruiner. Här härskar ordningen, ett sorterat kaos: Det är inte längre oreda mellan högarna, nu tornar sig tingen i höga staplar, ej redo för oidentifierade men likväl attackerande flygande föremål. Över kaosets skyline svävar nordstjärnan med sextio watts styrka som alla studsar ner mellan väggarna och målar ett rutnät av ljus på golvet. Jag tänder skuggorna med strömbrytaren och närmar mig en soffa som inte längre bjuder in till interaktion. Vad kan jag göra med en soffa i solitär? Utan pryttlar, papper och manicklar som pockar på uppmärksamhet, vill bli lekta med, bli upplyfta och omflyttade. En soffa i sig själv gör mig likgiltig. En annan människa hade givetvis gjort skillnad, men inga människor besöker just den här platsen på jorden utöver mig själv. Om detta tänker jag intet.

Jag kastar kuddar från soffan, de hör till men uppmuntrar ändå inte till lek. Men jag kastar dem likväl, och de singlar genom luftrummet. Som fåglar över himlen, eller moln i vinden; fluffigt framknuffande sin egen kropp med hjälp av tröghet och andra fysikaliska fyndigheter. De träffar staplarna, staplarna faller på varandra och nerför sig själva. Moln av pennor, gula klisteranteckningar och fotografier flödar genom rummet. Fyller ut. Plötsligt är jag hemma igen.

Kommunikation i flera nivåer. Många olika vägar och inga leder till Babels torn. Vi talar med varandra fast om varandra och det leder ingenstans. Ingenting är någonsin sig likt, även fotografier ändrar form då betraktaren badar i olika sjöar. Olika speglar. Tidlösa tandrader som dras ut, tand efter tand och öga mot öga med ajournerade möten. Avlagda uppsägningar men vem bryr sig om ordvändningar?

Jag vrider upp mitt urverk och blickar mot horisonten, bilden på näthinnan är vriden kring planeten och ekar mot rymdens fond. Inga vintergator än det är bara höst omkring mig men jag väntar på Perseus att stilla sommarens heta drake; att åter skåda Andromeda på kall och torr vintersky.