Det har gått dagar. Det har gått flera år. Men orden rinner fortfarande förbi som på parad. Raka linjer, interpunkterade av kommatering, små officerare som håller leden på plats och markerar. Kommandon i långa rader, för att upprätthålla illusionen av ordning i kaos. Eller snarare; för att upprätthålla det kaos som bara kan existera mot en fondvägg av ordning.

Den enda ordning jag verkligen älskar är postens. Att ord kan läggas på en låda här och om några få dagar vara hemma hos dig. Det är något jag älskar. Men det är också allt.

Jag studerade religionerna. Jag drog slutsatsen att i det tvåflodslandets tidiga civilisationer blandades människor på ett vis som skapade mängder av konflikter. Människan ville leva fredligt, åtminstone utom fara för liv och lem. De bildade civilisationer, tidiga foster till dagens demokratier. Politiker steg fram ur massorna, tänkare och ledare som funderade över hur samhällena skulle organiseras. De visionerade fram idéer om fred, frihet och jämlikhet. Utopia. Detta så avlägset verkligheten, så avlägset vad gemene man kunde identifiera sig med att religioner uppstod kring visionärerna. De blev predikanter om ett paradis som inte kunde uppnås utan uppoffringar från de då levande; på det att deras ättlingar skulle få uppleva Utopia. Samma retorik återkommer fortfarande i politiken. Man talar om en värld som inte existerar, som inte går att ta på eller identifiera sig med annat än som abstrakt fenomen. Pragmatikerna och visionärerna fortsätter gå i polemik. Raphael satte fingret - eller penseln - på denna motsättning. Scuola di Atene. En diskussion som fortfarande är aktuell. Men vart äger den rum?

Istället:
Som en man häver de sig över barrikaderna. De kastar sig mot eld, blod och lera. Ur de tusentals munnarna stiger ett viljestarkt vrål; de vrålar av vilja. Viljan att leva.

Det är bara nio steg bort till dörren. Jag behöver runda spiraltrappan som passerar rakt genom våningen och smyga. Med tanke på vilken tid på dygnet det är, sover förmodligen folk i cellerna som radar upp sig på min vänstra och högra sida. Jag sitter i en soffa i ett vandrarhem, ett före detta fängelse. Här härskar sömnen. Bortom dörren pågår ett märkligt skuggspel. Mot en matta av eurotechno, billig öl och tv-nyheterna som någon glömt stänga av träffas den handfull grabbar som säger sig vilja rädda det här landet. Med sina korta frisyrer, enkla skjortor och tränade kroppar ser de onekligen rätt kapabla ut. Men till vad?
Troligen vet de inte ens själva. Jag vänder mig inåt, låter dörren nio steg bort bita sig fast i karmen och dränker tystnaden i France Gall.

Stirrar kort på min tvätt. Den ligger där som en däst bäver och sänder visuella snarkningar emot mig. Hånar mig. Men det är jag som vinner. Min tvätt är värd en femhundring, det är tre kilo sockar och boxers, ett par linnen och ett gammalt badlakan med simklubbens märke på. Alltihop har växt som en lav på badrummets karga golv. Långsamt men säkert. Utan mänsklig påverkan. Femhundra kronor. Att tvätta beräknar jag ta halvannan timme. Tio minuter i transporter, fyrtiofyra minuter i maskinen. Trettiofem minuter att sortera och vika allt samt placera in det i den enda garderoben. En och en halv timme. Femhundra kronor. Säg åttahundra för badlakanets inköpspris och att linnen kostar mer än de är värda, plus några kronor för tvättmedel.

Åttahundra för en och en halv timme av mitt liv. Jag fakturerar utan att blinka tretusen kronor, plus moms, för samma tid.

Tvätten kan ta sig där solen aldrig skiner. Jag går ner på H&M och köper två trepack billiga boxers och en fempack sockar. Eller strumpor, heter det visst i H&Ms vokabulär. Tar ett par strumpor med dödskallar på för att markera min obscena gestikulation gentemot tvätten. När jag kommer hem dinglar jag med H&M-påsen framför tvättsäcken. Liksom för att statuera exempel.

Samtidigt vet jag att i den vita plastpåsens innandöme skakar sex par boxershorts och fem par strumpor av framtidsångest. Förbrukade och föraktade kommer de inom kort få se mig vifta med en ännu en ny påse. Vänta bara.

Stockholms Universitet är ett kaos av människor som mest bryr sig om att deras utseende är rätt samt att hinna först till kårexpeditionen. Jag ifrågasätter mitt val. Detta är en plats som vilken annan. Var är renässansmänniskorna, de födda genierna?
Klamrar mig fast vid de små tecknen på instutition jag finner. Lösa hierarkier under himmelens valv. Någon håller i trådarna men ingen verkar veta vilka trådar de håller i. Alla bara drar.

Människor! Vart vi än far blir allt vi rör vid till guld (allt skall mätas, jämföras och slutligen bokföras till den ena eller andras fördel). Människor! Så mycket känslor men utan empati. Sympati eller åtminstone ett erkännande att vi. Vi. Är också. Är alla. Människor!

Militärisk precision och serviceleenden som sedan länge stelnat ikapp med institutionernas betongfundament.

Jag greppar och drunknar - den stela cementen vägrar att sluka mig institutionen människan ! institutionen är ej längre mottaglig likt ett fotografi lever den endast i betraktarens ögon mig själv min egen betraktelse äger jag redan hur skall jag kunna äga något som till och med förvägrar mig avsluta mitt liv nej jag är inte självmordsbenägen jag försöker bara väcka den här byggnade till liv utan död inget liv men här där myriaderna invaderar med sina i högsta grad levande betraktelser upprätthålls institutionen på. gränsen. mellan. livet. och. döden.