Ryggparti parallellt med horisonten och vi andas ut, tar inga andetag in, nu är förberedelsernas tid förbi och när toppen är nådd orkar vi inte. Vi lägger oss högst här uppe och tittar rakt upp i den himmel vi klättrade mot och andas ut. Två materialtrötta själar i en, den lägre komedin skrattar åt tragedin som tagit plats på bergets absoluta topp. På vägen har vi klistrats med tjära och fjädrar av bly. Giftiga och tunga har de dragit huden rynkig och missfärgat ögonvitorna. Vår blick inte längre klar, vi är ett skimmer över horisonten. Älvdans som dröjer sig kvar trots att solen står i zenit och gäckar. Här uppifrån höjden drar vinden bort fjädrarna. En efter en lossnar de för den hårda blåsten och vi lättar. År som faller av axlarna.