Vanmakten är en stadig bris. Den rullar in över min kropp i vågor, varje förmiddag rätar den upp sig. Med solen i ryggen, med de eviga andetagens tyngd lägger den an. På morgonen stiger jag upp. Jag lämnar mig själv i sängen, jag vandrar över gatorna och jag känner avståndet mellan Jaget och Kroppen spännas. Strängen som söker den rena tonen. Var är resonansen, jag resonerar med mig själv genom denna långa spända tråd. Plastmuggstelefonernas tid, jag håller dig i min hand och vi spänner vår tråd, spinner den kring gatlyktor och träd och varje eftermiddag rullar vanmakten in.

Ålder. Den stiger på som ett nyfiket troll, oförmöget att stanna kvar i farstun. Jag vrider mig i sängen, i soffan, på stolen vid köksbordet. Jag känner av den ibland. Inte så mycket på tankemönstret som på hur kroppen påminner mig. Det tar sig ännu ej uttryck i ålderkrämpor men nog kliar gamla ärr ibland, under huden. Det kliar på insidan, leder protesterar ljudligt och smärtnerverna vibrerar. Vindspel för tidens stadiga passad.

När jag var fjorton år klättrade jag på en klippa. Det finns många klippor, tacksamma att klättra på, hemma i Bohuslän. Just den här klippan hade jag inte klättrat på tidigare. Därför klättrade jag. Upp och ned. Upp, åt sidan, upp, ned. Sedan upp igen. Det fanns kanske sex meter höjd till klippkanten från gräsmarken, ett tjugotal meters bredd. Fyllt av sprickor och håligheter. Redan här borde jag vetat bättre och valt nästa vägg. Så många sprickor och sår i berget tyder på fara för friklättrande nakenapor. Visserligen var jag inte naken vid tillfället, men du kanske förstår, ja?

På väg upp för väggen igen så stannade jag halvvägs för att vila, hängde i en arm och tittade på utsikten. Sedan greppade jag en spricka. Sprickan var fylld av löst smågrus och handen fann inget grepp alls. Jag föll rakt ned, landade på svanskotan. De stabbiga grästuvorna fångade upp mig, jag bröt inget, men kände vid nedslaget hur luften gick ur mig och ryggen pressades samman.

Nu, fjorton år senare, måste jag fortfarande påminna mig om att sträcka ut. Räta på ryggen, växa från jorden, dras i håret av rymden. Något gick sönder där nedanför klippan. Troligtvis fick jag ett lättare diskbrock. Det är fortfarande bekymmersamt att belasta ryggen snett med för mycket vikt. Och den påminner mig ständigt om att jag inte är gammal än. Men jag är äldre.

Den blöta snön lägger håret. En blöt duk, en svalkande hand om min febriga panna. Jag yrar och bryter ner i frossa. Jag drömmer.

och som du säker t vet var jag på väg till en annan plats innan jag hamnade här jag var på väg dit jag ville och inte dit jag förväntades nu ligger jag här och dör och världen håller inte andan världen fakkin bryr sig inte ens om vad jag gör men jag dör det är det jag gör jag ligger här och dör och ingenting kan hindra mig nu ingenting utom du men du tog vägen och jag förlorade den och nu hittar jag knappt mig själv bland alla vägval och måsten och jag ligger här och dör och ingen håller handen ens med varandra det är så sorgligt så jag vänder mig om i bädden och hämtar andan från sängbordet där jag ställde den igår kväll jag sänder den tillbaks dit den kom ifrån inifrån jag dricker upp den jag är en fågel nu är jag en fisk jag ska bli en dröm när jag blir stor ja det ska jag och alla ska drömma mig jag ska bli livet när jag blir stor men nu ligger jag här och dör och ingen håller samman kring mig ni håller inte ens sams vad håller ni på med jag ligger här och dör och ni bråkar om hur toalettpappret skall hänga i badrummet och nu ligger jag här och dör och det är allt jag gör

Men det är okej. Det är snart över.

Han steg över gatan, fast inga fotsteg hördes. Bara ljudet av en korp som med öppen näbb betraktade scenen från en lyktstolpes topp. Det hör inte till vanligheterna att en människa lyfter från marken sådär, men det var ändå precis vad han gjorde. Han projicerade sig själv under regnmolnen, kroppen strålade rakt upp i ett kvidande rop och händerna grep hårt om luften. Från hans långsamt ihopfallande kropp krympte skuggan från gatlyktan närmre och närmre den plats där insikten kommit ifatt.

--

Här var luften instängd, tillsammans med det ständigt cirkulerande tåget. Att öppna dörren hade varit ett misstag. Men ingenting kan vara utan att förbli. Tanken skrattade åt sig själv i det värkande huvudet. Hjärtats slag verkade direkt mot trumhinnorna, inifrån. Det ekade i skallen. Vatten. Måste ha vatten. Men det var längesedan något vatten kom ur kranarna innanför den här dörren. Längesedan någonting ändrades alls.
Redan vid tröskeln kom minnena farande. Tårarna hade lämnat rostiga flammor, intorkat blod som fallit över vagnarnas tak och runnit längs de smutsiga fönstren. Det rasslade kring kopplingarna på tåget som rusade genom huvudet, slog takten och pulsen stegrades för att följa med. Bara den trasiga lampan i hallen var som den skulle, något vänskapligt i ljudet av att slå handen i väggen bredvid brytaren.

Varför är jag här? Vad gör jag egentligen... jag hade ju bestämt mig för länge sedan att lägga detta åt sidan, göra något åt det senare. Ta tag i nuet. Fånga gud, eller vad fan man säger. Jag skulle ju inte längre hålla på med den här dödsdansen. Jag besökte ju begravningen senast förra veckan. I tisdags. Samma begravning varje gång, jag var ju där! Jag var där. Samma tårar, blommor. Olika namn, olika ansikten, olika präster. Ibland inte ens en präst. Jag var där. Jag borde inte vara här nu. Jag var ju där.

Det var alltid samma kläder. Kastade över golvet i hallen, tre steg in och så punkterades knäna, väggarna höjdes omkring, soffan steg upp ur golvet. Modern kallade barnet till sin famn. Tåget rasslade vidare, vrålade ut sin dieselrök i avsky och skrek mot kurvorna. Ur soffan, in i elden. I köket. Vatten, på flaska. Kylen som inte längre gjorde något alls utom just var en kyl. Frysen som åtminstone höll flaskvattnet märkbart svalare än rummet. I sovrummet, flaskan i handen, ut därifrån och tillbaks in till soffan. Passerar den ur alla vinklar, tåget mullrar och drar. Vidare. Men kroppen protesterar. Förvåningen när det plötsligt faller regn över ansiktet och något ändras. Något är inte detsamma.

Vad gör jag här? Jag är... jag ser ner på mina händer. Flaskan. Jag vet inte varför men jag häller i mig det sista, sätter i halsen. Hostar och släpper flaskan på betongavsatsen som för länge sedan beskrevs som "ogenerad utsiktspunkt över takåsarna". Evigheter sedan. Jag greppade balkongräcket och hostade tills det sved i ögonen, sedan blinkade jag.

Korpen satt nästan i ögonhöjd, tvärs över gatan. Den tittade tillbaks. Sedan vände den sig om och föll. Efter en meters fall vecklades vingarna ut, den svarta gestalten skulpterade luften omkring sig och red upp på sin skapelse mot regnet.

Följ den, om inte i fallet så med tanken. Upp, upp över taken, avmätta vingslag och så vinden där inga människans artefakter längre blockerar den. Bort mot centrum. Från stadens tågstation hördes en vissla, sedan en tystnad när fågels konturer suddats ut och den bara är en svart punkt mot det mörkgrå regnet. En droppe som faller åt sidan. Sedan ser jag bara regn.

Ibland får jag mail. Inte via Tangentbordet, utan andra ställen. Ibland är mailen från okända. Ibland framgår det att den okända är en kvinna. Ofta har hon någon slags erbjudande, om att jag kan få vad jag vill bara jag har en större kuk, som hon kan hjälpa mig att få om jag betalar ett antal kronor till något utländskt konto. Jag brukar låtsas bli halvblind efter att jag läst att jag kan få vad jag vill, och genast börja författa ett svar. Här är ett:

"Får jag önska mig vad som helst? MAHAHAHAHA okej då vill jag att du ska vara bibliotekarie eller akademiker som gillar serietidningar, hängde i stallet när du var yngre (och kanske fortfarande rider ibland), du tycker frihet är viktigare än pengar och du vet hur trummisens senaste liggs katt ser ut i något av dina favoritband som spelar något som förmodligen aldrig kommer sändas på någon radiokanal med reklampauser. Du gör listor. Du fotografer fortfarande dina skor i smyg och du röker fast du inte gillar tobaksindustrin. Förmodligen har du rest, förmodligen till Frankrike, England. Du äter antingen dina antidepressiva i smyg eller så låtsas du ibland inför dina kompisar att du gör det, för att verka svår. Du hatar dig själv fast du vet att du älskar dig själv och bara vill hata dig själv för att det är svårt.

Och det enda du egentligen vill är att vara lite kär, lite åtrådd och vakna en söndag av att någon halvligger bredvid och tittar på dig för du är så himla vacker, och när du inte längre kan fejka att du sover och njuta av situationen så smyger någon iväg och kommer tillbaks med kaffe och cigaretter till sig, och jordgubbar och bubbel till dig. Och du tvingar någon att ge dig en cigg för annars kommer du döda någon och du sveper kaffet och sen vill du knulla som en kanin så att du på kvällen dricka ljummet bubbel, doppa jordgubbarna i smält choklad och gråta i telefonen med din bästa vän och säga att det kommer aldrig att hålla det här, det kommer aldrig att gå, det är för bra.

Och sen kommer du dra. Och någon kommer ligga kvar, i skuggan av ditt minne, och undra vad fan det var som hände. Men tänka, att det var jävligt bra, vad det nu var.

Det var du. Var är du nu?"

Ljuset. Det vilar över staden och hennes hår. En naken skuldra under en axelrem. Väskan tung av papper. Anteckningsblock, två. En skrivbok och ett skissblock. Pennor, som skramlar mjukt när väskan rullar mot din höft när gatan blir en löparbana under hennes fötter. Du jagar tiden men det vet du inte. Framtiden låter sig inte vetas. Den väntar på dig runt hörnet, håller på att stoppa ner telefonen i fickan.

Det är jag. Med ett hjärta som är tomt; snart skall det fyllas. Det vet vi, eftersom jag skriver det här i efterhand. Men jag berättar det som ett nu, för det var så det kändes. Rakt i varandras blickfång sprang vi. Sedan två steg till in i varandra.

- Förlåt, hur gick det med dig? Jag tittar upp från gatan på din hukade siluett intill mig. Det är jag som ställer frågan, förstår inte att det är jag som ligger ned. Jag föll mellan dig och gatlyktans stolpe. Den tickar, en bomb som hinner brisera och bilarnas svarvande motorer morrar åt evigheten som jag hinner känna innan du svarar.
- Det gick bra, eller jag har nog stukat handleden, säger du ynkligt. Du blir arg. Ser du dig inte för?
Du söker min blick, dina ögon. Jag förlorar mig, mitt hjärta adressändrar men har ingen nyckel till den nya dörren, blir bostadslöst och hänger som en skylt i påtagligheten av två blickar spända i varandra. Du tittar på det. Jag rodnar lite.
- Te. Säger du. Ordet studsar en gång mellan husen och kilar iväg in i en gränd. En snabb rikoschett. Ett startskott som avslutar allt.

Jag i cirklar under isen. Den krackelerar och visar bilden av Houdini i Detroit. Vi simmar i varandras spegelbilder, Houdini och jag. Genom isen går solen upp och ned, under oss flyr fisken störningen i deras inkapslade värld. Vinden frostar mitt fönster mot himlen, snörök far över skorpan på sjön och Houdini skrattar åt mig.

Tystnaden rullar mellan väggarna. Den porlar runt de pålar som möblerna slår ner i golvet, bordsben och soffben och hyllben och tassar och fötter. Rullar ut genom balkongdörren och faller. En skugga över husväggen, är det tystnaden eller solnedgången som hänger under balkongen?

Jag breder ut mig över ytorna. För lite människa över för mycket yta, tunt tunt och jag täcker inte, trots att jag stryker flera gånger med händerna över bordet, baren, dörrkarmarna. Jag blir bara en vålnad på fotografiet, något som rört sig genom exponeringen. En spöke i min egen värld - finns jag?

Fräknar och sängläge, han vänder ryggen mot solen trots att den filtreras genom fönsterglas. Ljuset i bågar, det vrider sig in under täcket och kittlar mellan ögonen.
Nysningar och vattenglas och små gula monster som invaderar hela kroppen. Störningar i precist balanserad biologi. Pendeln slungas utåt, sökandet efter zenit fortgår.

- Jag ligger där jag låg och jag ser vad jag såg. Fortfarande svarta prickar framför ögonen. Ännu inga spår efter min framtid.

Självklarheter. Han slår en baklängeskullerbytta och landar på fötterna, på golvet, i rummet. Springer, redan, ned för trapporna och ut genom dörren, nedför slänten och ut på ängen. Hoppar och landar på fötterna, på jorden. Undrar om han rubbade något med sina skutt.

Interlude

Bring me anything
bring me tied hands
and your deepest fears

bring me cigarettes
bring me heartbeats
and stolen vehicles

bring me anything
bring me your soul on a plate
all those things will decide your fate
because I am god
who are you
I am god
and what is this?

Det finns något osagt inom mig. Något som jag brukar tänka alltför långa tankar om och aldrig hitta slutet på förrän det är för sent. Något som väntat i flera år på att få vara med dig, bli tänkt av dig och påverka det som är ditt liv. Jag brukar ta steget ut genom dörren och undra om jag kommer trampa ner på gatans asfalt utanför eller helt enkelt bara fortsätta sätta ner foten genom tomhet, låta kroppen falla efter och sedan tumla handlöst genom evig rymd. Det är sådant man inte kan veta när man sätter ned foten. Om man kommer ta ett steg framåt eller bara ta ett steg ut.
Det var säkert tio år sedan jag på allvar försökte formulera mig. Ganska exakt tio år sedan, faktiskt. Som besluten började dugga kring mina fötter och jag slutade tro på tomten. Detta är en metafor. Egentligen slutade jag tro på tomten tidigare än så.

Ett resultat av att ha yngre syskon blir att man snabbare slutar tro på tomten. Men jag slutade tro på tryggheten. Tomten som en representant för att det som händer i hemmet är något evigt. Jag är barn, de är föräldrar och så är livet. Den dagen som föräldrarna blir dödliga och döden en realitet, något relativt att hänga upp tiden, livet, mot. Den dagen slutar du tro på tomten. Jag gjorde det, i alla fall.
Livet som en realitet blev därmed något annat. Något som kunde, och garanterat, tog slut. Från det ögonblick då jag insåg att döden var ett faktum att förhålla sig till började jag leta efter vägar bort från döden. Norén: Alla talar om döden som om den vore livet. Jag är trött på döden, jag vill bara dö den. Men innan dess, livet.

Jag går ut genom dörren ibland och undrar alltså om jag kommer fortsätta falla eller om jag kommer möta asfalt.

Fotografier dalar genom rummet. De lägger sig i drivor kring mina fötter, snärjer mig och smälter. Lämnar vårfloder, töar bort, bara de intorkade resterna av silverkorn låter påminna om vad som en gång varit. Mellan dessa andetag simmar tankar omkring. Drömmar, något om människans gräns. Jag söker den. När vi kan förflytta oss över jordens yta och överleva oss fram genom umbäranden, samhällen som mår så bra att de behöver terapeuter för att hjälpa oss besvara varför vi lever, religion för att ge en mening, vart finns då den riktigt vilda västern? Vart beger sin människan för den stillsamma anarkin i att inte behöva bry sig om något, så länge man inte skadar någon annan? Det finns inte längre någon plats för de vars inneboende nomadinstinkt fortfarande har övertaget. Deviansen i människan byggs långsamt men alldeles säkert bort; vårt akvaries glas börjar klarna upp och vi inser att världen där utanför är fylld av obeboelighet. Någon slags avsaknad: vatten.

Nu lever vi i ingen mans land. Härskar gör konventionerna, de socaiala konstruktionerna, navelskådandet och ständigt denna terapi. Detta ständiga ifrågasättande av oss själva, i bristen på konkret värld att ifrågasätta. Vi har forskat oss bortom det mänskliga förståendet och ser allt genom abstraktioner - så långt gågna att de egentligen inte längre hjälper oss för överlevnad. De förbättrar bara ett läge som redan är bra.

Men jag vill inte bra läge, gilla läge, känna på det goda läget och stanna där. Jag vill att det skall vara en utmaning att leva. Att flytta det kroppsliga utanför kroppen - när kroppens överlevnad blir en ständig förflyttning kan också sinnet släppa taget och låta autopilot ta över.

Min hjärna är en intergalaktisk expressled. Jag förnimmer dessa oändliga mängder information. Men vad minns jag? Det stiger rök ur mina lungor men det är inte cigaretternas fel, det är inte tobaken. Det är lagrad aggression. Jag är trött på alla jävla skrivbordspoeter, trött på mig själv och trött på vad-han-nu-heter. Jag avskyr att tänka på hur mycket jag avskyr att jag tänker i avsky och släpar därmed mig själv i mental smuts, tvätt är vad som behövs men hjärnan envisas med att bykas i sina egna minnen av skuld. Kanske är det skulden som definerar människan, vår förmåga att känna och minnas skuld så mycket tydligare än lycka.

Jag inväntade doften av banan. Istället andetag utan lukt, inte ens det vaga minnet av vitlöken i gårdagens kvällsmål. Det är nu lång tid mellan andetagen men jag tar dem ett och ett. Det flimrar vid horisonten. Solen tar sig funderare, om det ens är värt att värma denna jord av annat än medlidande. Ty människorna äro av ondo. De bruka våld och bränner sina liv som bomber, inte längre ljus.

Jag ser ut över ett rum i ruiner. Här härskar ordningen, ett sorterat kaos: Det är inte längre oreda mellan högarna, nu tornar sig tingen i höga staplar, ej redo för oidentifierade men likväl attackerande flygande föremål. Över kaosets skyline svävar nordstjärnan med sextio watts styrka som alla studsar ner mellan väggarna och målar ett rutnät av ljus på golvet. Jag tänder skuggorna med strömbrytaren och närmar mig en soffa som inte längre bjuder in till interaktion. Vad kan jag göra med en soffa i solitär? Utan pryttlar, papper och manicklar som pockar på uppmärksamhet, vill bli lekta med, bli upplyfta och omflyttade. En soffa i sig själv gör mig likgiltig. En annan människa hade givetvis gjort skillnad, men inga människor besöker just den här platsen på jorden utöver mig själv. Om detta tänker jag intet.

Jag kastar kuddar från soffan, de hör till men uppmuntrar ändå inte till lek. Men jag kastar dem likväl, och de singlar genom luftrummet. Som fåglar över himlen, eller moln i vinden; fluffigt framknuffande sin egen kropp med hjälp av tröghet och andra fysikaliska fyndigheter. De träffar staplarna, staplarna faller på varandra och nerför sig själva. Moln av pennor, gula klisteranteckningar och fotografier flödar genom rummet. Fyller ut. Plötsligt är jag hemma igen.

Ettor och nollor. Jag föredrar det med handen tecknade ordet. Ordens form betyder något för mig. Med form menar jag alltså hur de presenteras. Själva ordet i sig, bär ju sin betydelse oavsett om det står på en flygplanskropp som ritar streck över himlen eller på en hastigt skriven inköpslista. Ordet är en spegel, en reflektion för vårt samlade medvetande: I ordet finns alla de minnen du någonsin har av vad ordet förmedlar - vad det associerar till. Därför är ord så vackra. Ty deras betydelse är lika individuell som antalet användare. Samtidigt är de lika. De är speglar av vår kultur, vår likhet som människor. Orden är möjligtvis DNA i den kultur som bildades då människan började skriva.

Jag tvingar upp en fot. Att bara låta ryggraden ta över rörelsen är inte nog. Foten svajar, drar med sig kroppen, jag svajar och hamnar fånigt i en mellanposition, nästan-rörelse. Passerande tåg. Jag tittar. Fastnar trasslar krossar nästan näsan mot asfalten men foten hinner ta emot och jag snubblar istället. För den telefontalande rösten bakom mig ser bara ett långsamt steg som avslutas med en skrapning av skosula mot underlag men

jag tar stegen ned från perrongen och går ut till vänster. Till höger. Blicken mot fötterna, högre volym, högre volym! Jag måste dränka alla sinnesintryck, jag tar upp en bok och trots mörkret försöker jag tyda de suddiga sidorna. Men inget hjälper. Passerande tåg. Dessa uppdaterade silverpilar placerar sig en efter en i min torso, buk och hals. Stäkar av sinnet, drar gränser genom havet och skär rakt genom de dunster jag slår upp kring öron och ögon för att slippa intrycken. Jag skrapar med rösten, med fötterna i marken, med naglarna mot huden och skriver men

passerande tåg. De skrapar fast alldeles för snabbt de skriker och jag känner sårskorpor fortfarande färska nog fortfarande fuktiga slitas upp och ljudet av passerande tåg resonerar i min kropp resonerar med mig söker försoning men jag förskonas. Jag trimmar riggen styvt och stöttar, rätt så! Ryggen rät och kläderna spända över axlarna, över benen och kring midjan. Spända axlar och bälten och hårt snörda skor. Lämnar inget åt slumpen men

Anna Ternheim tar långsamma andetag genom högtalarna och det sjunger i rummet; en röst som minner alltför mycket, speglar ett liv som jag gjort till mitt eget. Här väller kroppen ut över sängkanten och ner i ett par tofflor som hasar sig över trösklarna och hindrar min från att lyfta från golvet. Jag känner ingen glädje, de leenden jag ger känns konstiga, konstlade. Här vänder sig ingen om i dörren och ser på mig innan stegen ekar ut i trapphuset. Det är sorgens doft jag söker vädra ut med min ständigt öppna dörr.

Tröstlöst hämtar jag andan med musik och ändlösa hyllmeter böcker. Världen vänder mig ryggen och jag överväger mellan raderna att låta dörren vara stängd när vinden drar den igen nästa gång. Varför låta något stå öppet, varför fortsätta lura och locka fram ett hopp som ändå sviker, svider. Sårar och skär där tiden redan lämnat spår och strött salt över åkrarna.

Här frodas blott en önskan bort. Ett sista stilla andetag mot taket och sedan vila. Men istället hämtar jag nya andetag, tvingar mig till kontakt med vänner, vältrar fötterna ur de ständiga tofflorna och sätter ner dem bestämt på marken. Jag går på knivar genom världen tills jag inte orkar och då återvänder jag till det hål i marken dit ingen sol verkar vilja.

Det är värmen och vänskapen jag söker locka in med min ständigt öppna dörr. Det är så lite jag saknar men det är hela världen jag längtar efter och den vägrar sig hit, hit där toner av sönderspelade skivor slår emot tofflorna. Vågor på en strand som för länge sedan gav upp hoppet och lät mörkret ta överhanden i en stilla önskan om att stjärnorna ska visa sig på himlavalvet. Det, om något, vore en tröst nu när de enda stjärnor jag ser är glittret i regnet som väter mitt hår och smetar ut ansiktsdragen, drar ögonen med sig ned i marken, golvet, trösklarna.

En skrivkramp och en ryckning i mungipan. Tiden vrider sig kring klockans mittpunkt och jag bär den på bröstet, den vrider sina fjäderstål om i mitt hjärta och långsamt lättar spänningar som vridits alltför många varv, alltför hårda tag och alltför starka drag. Därför stor lättnad och den flyr med älvdansen under solen. Nya träd på en ny gata och jag ser ut över det som kommer att bli hem för en längre tid än någonsin förr. Det är visserligen borträknat barndomsåren, ungdomsåren och hjärtesåren som tillbringades och läktes i föräldrahemmet men nu är våren passerad och en ung frisk sommar lägger sina viskande regn. En kappa av fukt över ryggen som följeslagare när jag utforskar dessa nya trakter. Hittills har jag funnit en doft som tassar omkring i den lilla våningen. En ljuvlig doft.

Kaffet river sig ner genom halsen. Igensnörpt tvingas strupen upp, en oskuld varje morgon som våldtags av svart hett blod. Det regnar utanför fönstret och jag försöker att undvika att tänka på mitt paraply. Det står prydligt fällt i hallen i mitt rum på Kungsholmen. Min jacka är våt av en tämligen rask promenad genom det hällande regn vars väta luckrar upp stadens befolkning. Utanför det öppna fönstret knäpper en ung kvinnas skor mot marklaget när hon skyndar över gatan. Kolportörernas tidningar har blivit blöta hundar där nere vid tunnelbaneentrén och jag, jag sitter här och sväljer svart blod. Skorna hinner knappt torka innan jag måste röra mig vidare men just nu har jag all tid i världen och lutar mig tillbaks, flyttar fötterna med de våta skorna närmare elementet och öppnar min anteckningsbok.

Och när orden blir för skarpa, metallen svalnar, så låter jag glöden i brasan ta över. Glöd utanför kroppen istället för innanför är också bra. Det är någonting med vinterkylan som suger ut en annan sorts eld ur tangentbordet än sommarhalvårets brinnande ögon och själ. Frostig andedräkt, andetagen spinner små moln av sockervadd framför mig som långsamt löser sig i lufthavet. Det är stora himlar över haven och stjärnbilderna tar sig försiktigt loss, stjärnorna som häftstift. Skuggorna rör sig genom rymden men våra blickar och våra fantasier tvingar dem tillbaks till sina positioner. Som fördomar häftar vi fast dem mot det svarta med stjärnor. Själen i en bild innan den är ritad; den är fri och utan form. Sedan drar vi gränserna och binder själen lika fast som gårdagens födelsedagsbarn satt på sitt kors. Spikad.

Men jag skriver nu! Ännu vet jag inte vad det skall bli av alla orden men de flyter ur mina händer som vatten mellan fingrarna när man tvättar händerna. Smutsiga ord först, sedan rena, ljusa och lätta. Man måste skrapa bort det rostiga men under glänser metallen, ren och blank. Ord som lyser.