Och när orden blir för skarpa, metallen svalnar, så låter jag glöden i brasan ta över. Glöd utanför kroppen istället för innanför är också bra. Det är någonting med vinterkylan som suger ut en annan sorts eld ur tangentbordet än sommarhalvårets brinnande ögon och själ. Frostig andedräkt, andetagen spinner små moln av sockervadd framför mig som långsamt löser sig i lufthavet. Det är stora himlar över haven och stjärnbilderna tar sig försiktigt loss, stjärnorna som häftstift. Skuggorna rör sig genom rymden men våra blickar och våra fantasier tvingar dem tillbaks till sina positioner. Som fördomar häftar vi fast dem mot det svarta med stjärnor. Själen i en bild innan den är ritad; den är fri och utan form. Sedan drar vi gränserna och binder själen lika fast som gårdagens födelsedagsbarn satt på sitt kors. Spikad.

Men jag skriver nu! Ännu vet jag inte vad det skall bli av alla orden men de flyter ur mina händer som vatten mellan fingrarna när man tvättar händerna. Smutsiga ord först, sedan rena, ljusa och lätta. Man måste skrapa bort det rostiga men under glänser metallen, ren och blank. Ord som lyser.