Han är i staden där människorna kommer i alla kategorier. En för varje person som passerar revy i blickfånget, de invaderar mina öron och låter sina själar vifta. Vinden tar även i träden, de lyser som fyrbåk och allting faller som en nyss stringlad rakkniv genom strupen, hjärtat, magen. Själen skakar av sig de köttiga bitarna och blodet brinner ikapp med träden. Det är höst. Tiden tar ett andetag.

Hela livet passerar som människor in i spårvagnen.En två tre fyra och så han med ovana rörelser. Ett barn som vandrar på fast mark efter att ha smygpromenerad i spjälsängen, flera varv med armarna på ryggen och en rynka mellan ögonbrynen. Ovant sätter han sig ned och spårvagnen brummar nöjt. Det skriker om järnet i svängarna och gnistor tar nästan o från trädens verkliga brand. I trädens storhet klär sig människorna i svart svart svart och tar av sig alla sina ansiktsuttryck. De tror att de har tagit på sig sitt skal men tji fick de. Han vet att det är själen som skriker ut genom deras kroppar. Tom. Frånkopplad.

Ett kvarter från domkyrkan sitter en kvinna av sten, på ett lejon av sten. Under henne står namnet. Svea pekar med höger hand, hennes pek- och lillfinger spretar ut i en tämligen opassande gest: Fingrarna markerar kyrkans yttre väggar. Svea har frusit i en evig mätning av människans tro. Hennes hårda ögon. Mjuka linjer, så mjuka mot de stålgrå himlen som tynger marken så att människorna skyndar med blick i mark. Hennes hårda ögon mäter.

Jag består av luft idag. Jag är luft, precis därför att luften silas mellan husen och smogen är stadens stinkande andedräkt. Precis därför, att jorden tar emot stadens utandning.
Varför luft? Varför inte säga som det är?
Jag är luft! Förstår du inte? Jag svävar som en otymplig ande vars form bara är en ursäkt. Jag är himlen idag. Bara jag.
Men jag då, får inte jag vara luft?
Nej, du är som rymden. Jättestor och alldeles alldeles tom. Som en badboll.
Av dålig andedräkt? Det låter inte alls trevligt.
Nej, det är bäst att ingen öppnar ventilen. Eller gör sönder bollen. Då sprids det dåliga ut.
Ja precis. Ska du vara luft länge till? Det är så kallt, jag vill gå hem. Kan vi inte gå hem nu? Jag vill gå hem.

Idag är han luft. Han är himlen över havet och under stjärnorna. Den stora gråzonen mellan människokroppen i dödsryckningar och människokroppen i sömniga andetag. De många städernas och fabrikernas andedräkt tär honom. Det är som om andetagen är grå fast åt fel håll. Det skulle ju inte vara såhär. Men i ögonen reflekteras träden och de lyser i den korta solnedgången. Människorna dricker alkohol och de sätter på sig sina ansikten. Glada, ledsna och arga kilar de fram över gatorna. Myror som fått vittring på något sött. Förväntansfulla, på gott och på ont. Ingen mäter dem där de rör sig. Flockar och ensliga spanare.

Jag kom just tillbaks. Jag är hemma nu och jag är ensam. Det är kallt, för jag glömde stänga fönstret innan jag for iväg. Nu är det kallt och jag fryser. Och jag är här igen, så som det inte skulle bli har det blivit igen. Det är höst i mitt hjärta och träden brinner, om man tar i ända från tårna när man ordnar ett bokbål blir det såhär. Då brinner träden, enorma ljuskronor vars själar ger ett helt livs värme i en kort flämtande sekund. Jag undrar om de känner det, träden. Hur snabbt de lever den sekunden, hur allt deras liv strålar ut i rymden så starkt att människorna bränner sig när de går för nära.

Friheten skrattar hårt och kort. Inte de vackraste linjerna skulle idag förbättra läget för de som givit sig ut på havet. Skepp med vackra linjer eller ej, alla går under nu. Katastrofernas parad, valarna sjunger sin stora sång genom havet. Något hände idag. Något hände och därför är jag svag.

Väsen fyller mitt huvud. Jag kan inte sortera, inte skapa strukturer. Här går inga kontraster i polemik. Dagarna passerar som dominobrickor och vrider om. Alla hjärnceller på parad; andningen som löv i vinden. Den stora oredans tid är här. Något fördriver sommarens lättja men höststormen slår mot avlägsna kroppar. Här är ingen storm. Dessutom verkar det inte bättre än att stadens puls lagt sig tillrätta som en orm på en varm klippa. Katterna hukar sig i rabatterna men skäms knappast. Konstrastlöst rasar världen samman som en ballong utan luft. Både imploderar och exploderar samtidigt. Möjligheterna blir lika omöjliga som de också redan är utforskade innan vi hunnit hälsa dem välkomna. Jag vänder på hälen och hamnar i ett trapphus. Oreda!

Strimmor av torkat hav över kroppen. Vita korn på huden; själen kristalliserad.

Makrofagerna äter sig långsamt genom min feberstinna kropp. Det är en ojämn kamp. Jag har tillbringat större delen av mitt liv utan sjukdomar, tack immunförsvaret. Men makrofagerna tuggar. En efter en klibbar de fast vid bakteriecellerna och vränger sin kropp över fienden. Självmord tycks vara kroppens försvar. Anfall, är bästa försvar. Långsamt, långsamt.

Svingar toner över balkongräcket. De hänger som regndroppar under det greppvänliga metallräcket som hindrar mig från att luta mig framåt och falla. Varje gång jag faller från balkongen missar jag marken. Det är ett räcke i vägen. Men dragspelet förmår kasta sig ut. Hennes röst svävar iväg, ibland studsar den mot marken för att ta sats över trädtopparna.

Idag stirrade jag havet rakt i ögonen. Det var inte utan fokuseringsproblem. Havet är aningens större än mig. Nysaltad själ.

Det är bara nio steg bort till dörren. Jag behöver runda spiraltrappan som passerar rakt genom våningen och smyga. Med tanke på vilken tid på dygnet det är, sover förmodligen folk i cellerna som radar upp sig på min vänstra och högra sida. Jag sitter i en soffa i ett vandrarhem, ett före detta fängelse. Här härskar sömnen. Bortom dörren pågår ett märkligt skuggspel. Mot en matta av eurotechno, billig öl och tv-nyheterna som någon glömt stänga av träffas den handfull grabbar som säger sig vilja rädda det här landet. Med sina korta frisyrer, enkla skjortor och tränade kroppar ser de onekligen rätt kapabla ut. Men till vad?
Troligen vet de inte ens själva. Jag vänder mig inåt, låter dörren nio steg bort bita sig fast i karmen och dränker tystnaden i France Gall.

Att inte hitta någonting när jag söker på internet gör mig fortfarande förvånad. Det finns dem vars namn eller göromål ännu inte digitaliserats. Processen, tänker jag mig, påminner om hur Neo våldtags oralt av spegelsilvret i filmen The Matrix. Först en nyfikenhet inför detta nya medie, sedan en kyla och vilja att fly. För att till sist tvingas svälja hela världen. Valet redan gjort när nyfikenheten fick fingrarna att vidröra glaset. Här finns ingen återvändo - när du rört vid ytan vet du att när du lyfter dig från stolen är det på andra sidan du reser dig. På den sidan där vakter övervakar din minsta rörelse och efter en utmätt tid med utsikt över friheten kallar tillbaks dig till korridorerna. Tillbaks till din cell.

Livet tycks vända blad den här våren. Men vänder det bort mig i bladvändningen?

Bussarna passerar utanför. De rullar in vid hållplatsen och knycker på axlarna innan de fortsätter mot ändstationen. Avstigning för samtliga och de stora fordonen niger för människorna. Här föds hela flockar ibland. Maskinernas skap öppnar sig som pärleportar och vi vandrar vaggande som pingviner. Det är som om vi hela tiden vill gå lite snabbare men folkmassan hindrar. Så vi vaggar lite, tittar stint i nacken på dem framför eller över axlarna på framförvarande för att se hur långt köerna sträcker sig. Tar ut de små frustrationerna, bärandes våra själar i fosterställning på ryggen. Vagg. Vagg. Vagg. Tröst.

Vissa bussar är speciella. De tar mig långt bort. Ibland är långt bort egentligen närmare hem. Dit åker jag ibland, för att andas godare luft och då är det som sex när jag stiger på bussen. Ett enda långt mentalt knull där själen får vila i det faktum att kroppen är på väg hem. Som människor trodde förr färdas själen långsammare än kroppen. Med tanke på hur jag flängt, om än i mindre grad än många andra, är min själ fortfarande kvar i familjens hamn. Bussar tar mig dit och bussar för mig tillbaks dit jag bor nu.

Nu passerade en buss till. Två. Vissa bussar flörtar med varandra när de möts på vägarna. Passerar varandra på vägen till baren för att släcka sin törst eller vila fötterna och bli smorda med något som hindrar åldrande. Kanske en dusch innan de åter ska ut. De stojar och brölar och tutar på mindre fordon som kilar kring benen på dem. I städerna är livet på så många abstraktionshöjder. Jag gillar naturen. Den är enklare och så mycket mer komplicerad i all sin enkelhet. Men städerna har sin charm. Det är som att betrakta en stor maskin. Om du följer mig ner riktigt nära kan vi se detalj för detalj. Bara på avstånd, sittandes i en grenklyka på ett träd kan vi se helheten. I trädets bark och grönt kan vi läsa vad naturen tycker om städerna. Vad vi tycker, det som vi innerst kan känna men vi lärt varandra att trycka undan. I en värld av abstraktioner blir det konkreta, det nära och innerliga, så långt borta att hägringar i öknen aldrig varit så lömska.

En buss med blott två människor passerar. Chauffören och passageraren. Det är nog jag som sitter där. Det vet du inget om men jag vet att det är jag. En bit bak, jag tittar ut genom fönstret mot månen och chauffören kastar ett öga på klockan. Trampar mjukt på pedalerna och smeker bussens reglage. Maskinen spinner varmt och i en stor kurva jamar metallen lyckligt. Det är lång väg kvar och chauffören stänger av radion. Vi lyssnar bara på motorns gång i natt. Bussen åtföljs ett tag av måsar, de svävar utanför fönstret. Delfiner kring stäven. En av fåglarna hälsar hest på den stora metallkatten och sedan stiger de långsamt uppåt.

Stirrar kort på min tvätt. Den ligger där som en däst bäver och sänder visuella snarkningar emot mig. Hånar mig. Men det är jag som vinner. Min tvätt är värd en femhundring, det är tre kilo sockar och boxers, ett par linnen och ett gammalt badlakan med simklubbens märke på. Alltihop har växt som en lav på badrummets karga golv. Långsamt men säkert. Utan mänsklig påverkan. Femhundra kronor. Att tvätta beräknar jag ta halvannan timme. Tio minuter i transporter, fyrtiofyra minuter i maskinen. Trettiofem minuter att sortera och vika allt samt placera in det i den enda garderoben. En och en halv timme. Femhundra kronor. Säg åttahundra för badlakanets inköpspris och att linnen kostar mer än de är värda, plus några kronor för tvättmedel.

Åttahundra för en och en halv timme av mitt liv. Jag fakturerar utan att blinka tretusen kronor, plus moms, för samma tid.

Tvätten kan ta sig där solen aldrig skiner. Jag går ner på H&M och köper två trepack billiga boxers och en fempack sockar. Eller strumpor, heter det visst i H&Ms vokabulär. Tar ett par strumpor med dödskallar på för att markera min obscena gestikulation gentemot tvätten. När jag kommer hem dinglar jag med H&M-påsen framför tvättsäcken. Liksom för att statuera exempel.

Samtidigt vet jag att i den vita plastpåsens innandöme skakar sex par boxershorts och fem par strumpor av framtidsångest. Förbrukade och föraktade kommer de inom kort få se mig vifta med en ännu en ny påse. Vänta bara.

Jag väntar inte på regnet.

Här är tiden som den var. Träden viskar mig till sömn men jag vänder mig om, reser mig upp och sätter ner fötterna på jorden. Drömmarna får vänta. Nu handlar det om cigaretter och ett glas vatten. Det är för sent för kaffe, alkoholen är långt borta och närhet. Närheten lämnade jag bakom mig på ön.

För hundra år sedan viskade en utslagen man från botten av samhällsskiktet. Han önskade sig en ny värld. Något varmare, något större; något friare. En vänskaplig värld. Han lade sitt huvud mot den trampade marken igen och drog sin lite för stora kappa om sig. Snön yrde långsamt ner över bergen. Under de långsamt fallande ögonlocken noterade mannen hur en katt lade sig till ro vid hans fötter.

Utanför fönstret sjunger en fågel. Det är mörkt, emellertid är det redan på den sidan midnatt då stadens första funktioner börjar vakna till liv. Från balkongen svävar fridfulla andetag av cigarettrök ut över stadens lilla centrum. Han kisar mot horisonten och djupt nere i bröstet föds ett hopp. Men det vet den unga mannen på balkongen inget om. Han lyfter upp kapuschongen över huvudet och lutar sig mot balkongräcket. Tänder en cigarett till. Solen lyfter i öst och han möter dess blick. Känner hur det rör sig i marken, tre våningar ner. Ett dovt vibrato av känslor som stiger ett halvt steg bakom solstrålarna över himlen, planar ut mot horisonten bakom ryggen, bakom byggnaden och böjer sig ner över väst. Horisonten, tänker mannen, är både modern och barnet. Horisonten, där livet möter sig självt.

Han kliver ur duschen, torkar sig med några snabba skrubbningar. Handduken är sträv och grov, blodet stiger ut innanmätenas mörka rum och värmer huden. Dricker mjölk. Vatten. Halsduk och solglasögon han är tillbaks på balkongen. Solen tittar honom i högerörat och han skakar långsamt på huvudet. Fåglarna är flera nu. Från balkongen svävar långsamma andetag av cigarettrök och löses upp i solskenet. Han går in, rakt genom lägenheten och ner genom trapphuset.

Bussen bromsar in. Det är redan eftermiddag, människor i businesskläder på väg tillbaks från lunch. Mobiltelefoner med ben, tänker han och tar upp en cigarett. I vänsterhanden väger cigaretten ingenting, han kysser den försiktigt. Kärleken är ett gift, tänker han. Vi tar det för att lugna nerverna, för att hålla oss flytande, för att kunna lyfta blicken och sväva fritt. Vi tar det för att leva, vi tar det för att dö. Tillsammans. Han ryste. Blickade ut över vägkorsningen och lämnade busshållplatsen bakom sig. Folk började lämna gatorna nu, de var färre och flanerade. Han tände en tredje cigarett och tänkte med stor försiktighet, att kärleken som brinner, brinner också ut.

Morgonen hade lämnat spår av avgaser över stan. Det var ljuset, intalade han sig och vände sig om.

Vad tänker du på när du ser mig så här?
Du tänker för mycket.
Vad arbetar du med egentligen?
Det vet jag inte.
Finns det något som vi kan vara säkra på? Finns det något vi inte kan vara säkra på?

Hon såg honom i pannan.

Sluta larva dig.
Jag larvar mig inte. Jag försöker bara reda ut skillnaden på himmel och hav. Horisonten förvirrar mig. Jag förstår inte varför vi måste bråka om det.
Jag förstår mig inte på dig.
Nehe.
Jag älskar dig.
Nu vet jag! Det måste vara solen. Det måste vara därför att den går både upp och ner i samma horisont. Att den aldrig tar slut…
Jag menar det verkligen.
Att horisonten är mer än världens rundning, den är också ständigt i rörelse. Det är alltid horisont för alla över hela världen.

Han tar några plötsliga steg rakt ut i gatan. Bilarna passerar, suddiga brus. Det tjuter om däck och någonstans på andra sidan jorden sväljer en fisk i sig en bit plast. Plasten passerar genom fiskens matsmältningskanal och fastnar. Fisken dör. Men bilarna väjer. Hon börjar gråta. Han fortsätter snedda över gatan och försvinner in i en dörr. Han vet inte varför han gjorde så.

Hon vänder sig om. Tittar mot gatans slut, den höjer sig mellan husen och bildar en nära horisont. Solen sträcker sig upp över krönet. Jorden vrider sig och lämnar henne i skugga bakom krönet. Hon går mot parken.

Det är tyst i kontorsvåningen. Alla har gått hem. Han slår sig ner vid datorn och skriver lite. Det är tomma ord bara tomma ord och till slut ger han upp och går hem. TVn står på, det är nyheter. Han byter kanal, musik. Lyfter kontrollen igen och stänger av, kastar kontrollen i soffan och sätter sig på sängkanten. Väggarna i lägenheten omsluter honom och golvet lyfter upp över marken. Lägenheten är ett rymdskepp och han ser ner på jorden genom fönstrena. Det blinkar små lyktor över kartbilden, människornas städer är egna små galaxer på de mörka landmassorna. Han reser sig upp och går ut på balkongen. Den sträva alkoholen värmer inifrån och cigaretterna lämnar spår på stämbanden. En sång blandas med cigarettröken. En katt kliver över gräsmattan nedanför. Någonstans stänger någon en bildörr. Tystnaden har kommit för att stanna. Han tänker, att den förmodligen stannar helt kort.

Taket är ovant. Det är slätt men färgen går inte att avgöra. Mörkret antyder bara. En nyans av mörker, bland andra. Han ligger på rygg och har dragit täcket över hakan. Hennes andetag dröjer kvar i rummet. Han ser emot golvet där de satt förut. De talade knappt alls. Musiken gav ro över mötet när orden kändes för små. De ekade långsamt ut mellan väggarna och tonerna tog över. Någon annans röst och någon annans berättelse. Han blundar och låter fantasin ta över bilderna.

Vinden kryper över marken. Dofter från dagens händelser stiger mot näsborrarna och hon reser sig från parkbänken. Det är stjärnklart, under träden är mörkret kompakt. Månen är bara en skärva och ger knappt något ljus. Hon stiger ut från trädets skugga och söker sig fram över grusgångarna. Det frasar lätt under hennes steg och hon vänder sig inte om en enda gång.