Det är bara nio steg bort till dörren. Jag behöver runda spiraltrappan som passerar rakt genom våningen och smyga. Med tanke på vilken tid på dygnet det är, sover förmodligen folk i cellerna som radar upp sig på min vänstra och högra sida. Jag sitter i en soffa i ett vandrarhem, ett före detta fängelse. Här härskar sömnen. Bortom dörren pågår ett märkligt skuggspel. Mot en matta av eurotechno, billig öl och tv-nyheterna som någon glömt stänga av träffas den handfull grabbar som säger sig vilja rädda det här landet. Med sina korta frisyrer, enkla skjortor och tränade kroppar ser de onekligen rätt kapabla ut. Men till vad?
Troligen vet de inte ens själva. Jag vänder mig inåt, låter dörren nio steg bort bita sig fast i karmen och dränker tystnaden i France Gall.

Att inte hitta någonting när jag söker på internet gör mig fortfarande förvånad. Det finns dem vars namn eller göromål ännu inte digitaliserats. Processen, tänker jag mig, påminner om hur Neo våldtags oralt av spegelsilvret i filmen The Matrix. Först en nyfikenhet inför detta nya medie, sedan en kyla och vilja att fly. För att till sist tvingas svälja hela världen. Valet redan gjort när nyfikenheten fick fingrarna att vidröra glaset. Här finns ingen återvändo - när du rört vid ytan vet du att när du lyfter dig från stolen är det på andra sidan du reser dig. På den sidan där vakter övervakar din minsta rörelse och efter en utmätt tid med utsikt över friheten kallar tillbaks dig till korridorerna. Tillbaks till din cell.

Livet tycks vända blad den här våren. Men vänder det bort mig i bladvändningen?

Bussarna passerar utanför. De rullar in vid hållplatsen och knycker på axlarna innan de fortsätter mot ändstationen. Avstigning för samtliga och de stora fordonen niger för människorna. Här föds hela flockar ibland. Maskinernas skap öppnar sig som pärleportar och vi vandrar vaggande som pingviner. Det är som om vi hela tiden vill gå lite snabbare men folkmassan hindrar. Så vi vaggar lite, tittar stint i nacken på dem framför eller över axlarna på framförvarande för att se hur långt köerna sträcker sig. Tar ut de små frustrationerna, bärandes våra själar i fosterställning på ryggen. Vagg. Vagg. Vagg. Tröst.

Vissa bussar är speciella. De tar mig långt bort. Ibland är långt bort egentligen närmare hem. Dit åker jag ibland, för att andas godare luft och då är det som sex när jag stiger på bussen. Ett enda långt mentalt knull där själen får vila i det faktum att kroppen är på väg hem. Som människor trodde förr färdas själen långsammare än kroppen. Med tanke på hur jag flängt, om än i mindre grad än många andra, är min själ fortfarande kvar i familjens hamn. Bussar tar mig dit och bussar för mig tillbaks dit jag bor nu.

Nu passerade en buss till. Två. Vissa bussar flörtar med varandra när de möts på vägarna. Passerar varandra på vägen till baren för att släcka sin törst eller vila fötterna och bli smorda med något som hindrar åldrande. Kanske en dusch innan de åter ska ut. De stojar och brölar och tutar på mindre fordon som kilar kring benen på dem. I städerna är livet på så många abstraktionshöjder. Jag gillar naturen. Den är enklare och så mycket mer komplicerad i all sin enkelhet. Men städerna har sin charm. Det är som att betrakta en stor maskin. Om du följer mig ner riktigt nära kan vi se detalj för detalj. Bara på avstånd, sittandes i en grenklyka på ett träd kan vi se helheten. I trädets bark och grönt kan vi läsa vad naturen tycker om städerna. Vad vi tycker, det som vi innerst kan känna men vi lärt varandra att trycka undan. I en värld av abstraktioner blir det konkreta, det nära och innerliga, så långt borta att hägringar i öknen aldrig varit så lömska.

En buss med blott två människor passerar. Chauffören och passageraren. Det är nog jag som sitter där. Det vet du inget om men jag vet att det är jag. En bit bak, jag tittar ut genom fönstret mot månen och chauffören kastar ett öga på klockan. Trampar mjukt på pedalerna och smeker bussens reglage. Maskinen spinner varmt och i en stor kurva jamar metallen lyckligt. Det är lång väg kvar och chauffören stänger av radion. Vi lyssnar bara på motorns gång i natt. Bussen åtföljs ett tag av måsar, de svävar utanför fönstret. Delfiner kring stäven. En av fåglarna hälsar hest på den stora metallkatten och sedan stiger de långsamt uppåt.

Stirrar kort på min tvätt. Den ligger där som en däst bäver och sänder visuella snarkningar emot mig. Hånar mig. Men det är jag som vinner. Min tvätt är värd en femhundring, det är tre kilo sockar och boxers, ett par linnen och ett gammalt badlakan med simklubbens märke på. Alltihop har växt som en lav på badrummets karga golv. Långsamt men säkert. Utan mänsklig påverkan. Femhundra kronor. Att tvätta beräknar jag ta halvannan timme. Tio minuter i transporter, fyrtiofyra minuter i maskinen. Trettiofem minuter att sortera och vika allt samt placera in det i den enda garderoben. En och en halv timme. Femhundra kronor. Säg åttahundra för badlakanets inköpspris och att linnen kostar mer än de är värda, plus några kronor för tvättmedel.

Åttahundra för en och en halv timme av mitt liv. Jag fakturerar utan att blinka tretusen kronor, plus moms, för samma tid.

Tvätten kan ta sig där solen aldrig skiner. Jag går ner på H&M och köper två trepack billiga boxers och en fempack sockar. Eller strumpor, heter det visst i H&Ms vokabulär. Tar ett par strumpor med dödskallar på för att markera min obscena gestikulation gentemot tvätten. När jag kommer hem dinglar jag med H&M-påsen framför tvättsäcken. Liksom för att statuera exempel.

Samtidigt vet jag att i den vita plastpåsens innandöme skakar sex par boxershorts och fem par strumpor av framtidsångest. Förbrukade och föraktade kommer de inom kort få se mig vifta med en ännu en ny påse. Vänta bara.

Jag väntar inte på regnet.

Här är tiden som den var. Träden viskar mig till sömn men jag vänder mig om, reser mig upp och sätter ner fötterna på jorden. Drömmarna får vänta. Nu handlar det om cigaretter och ett glas vatten. Det är för sent för kaffe, alkoholen är långt borta och närhet. Närheten lämnade jag bakom mig på ön.

För hundra år sedan viskade en utslagen man från botten av samhällsskiktet. Han önskade sig en ny värld. Något varmare, något större; något friare. En vänskaplig värld. Han lade sitt huvud mot den trampade marken igen och drog sin lite för stora kappa om sig. Snön yrde långsamt ner över bergen. Under de långsamt fallande ögonlocken noterade mannen hur en katt lade sig till ro vid hans fötter.

Utanför fönstret sjunger en fågel. Det är mörkt, emellertid är det redan på den sidan midnatt då stadens första funktioner börjar vakna till liv. Från balkongen svävar fridfulla andetag av cigarettrök ut över stadens lilla centrum. Han kisar mot horisonten och djupt nere i bröstet föds ett hopp. Men det vet den unga mannen på balkongen inget om. Han lyfter upp kapuschongen över huvudet och lutar sig mot balkongräcket. Tänder en cigarett till. Solen lyfter i öst och han möter dess blick. Känner hur det rör sig i marken, tre våningar ner. Ett dovt vibrato av känslor som stiger ett halvt steg bakom solstrålarna över himlen, planar ut mot horisonten bakom ryggen, bakom byggnaden och böjer sig ner över väst. Horisonten, tänker mannen, är både modern och barnet. Horisonten, där livet möter sig självt.

Han kliver ur duschen, torkar sig med några snabba skrubbningar. Handduken är sträv och grov, blodet stiger ut innanmätenas mörka rum och värmer huden. Dricker mjölk. Vatten. Halsduk och solglasögon han är tillbaks på balkongen. Solen tittar honom i högerörat och han skakar långsamt på huvudet. Fåglarna är flera nu. Från balkongen svävar långsamma andetag av cigarettrök och löses upp i solskenet. Han går in, rakt genom lägenheten och ner genom trapphuset.

Bussen bromsar in. Det är redan eftermiddag, människor i businesskläder på väg tillbaks från lunch. Mobiltelefoner med ben, tänker han och tar upp en cigarett. I vänsterhanden väger cigaretten ingenting, han kysser den försiktigt. Kärleken är ett gift, tänker han. Vi tar det för att lugna nerverna, för att hålla oss flytande, för att kunna lyfta blicken och sväva fritt. Vi tar det för att leva, vi tar det för att dö. Tillsammans. Han ryste. Blickade ut över vägkorsningen och lämnade busshållplatsen bakom sig. Folk började lämna gatorna nu, de var färre och flanerade. Han tände en tredje cigarett och tänkte med stor försiktighet, att kärleken som brinner, brinner också ut.

Morgonen hade lämnat spår av avgaser över stan. Det var ljuset, intalade han sig och vände sig om.

Vad tänker du på när du ser mig så här?
Du tänker för mycket.
Vad arbetar du med egentligen?
Det vet jag inte.
Finns det något som vi kan vara säkra på? Finns det något vi inte kan vara säkra på?

Hon såg honom i pannan.

Sluta larva dig.
Jag larvar mig inte. Jag försöker bara reda ut skillnaden på himmel och hav. Horisonten förvirrar mig. Jag förstår inte varför vi måste bråka om det.
Jag förstår mig inte på dig.
Nehe.
Jag älskar dig.
Nu vet jag! Det måste vara solen. Det måste vara därför att den går både upp och ner i samma horisont. Att den aldrig tar slut…
Jag menar det verkligen.
Att horisonten är mer än världens rundning, den är också ständigt i rörelse. Det är alltid horisont för alla över hela världen.

Han tar några plötsliga steg rakt ut i gatan. Bilarna passerar, suddiga brus. Det tjuter om däck och någonstans på andra sidan jorden sväljer en fisk i sig en bit plast. Plasten passerar genom fiskens matsmältningskanal och fastnar. Fisken dör. Men bilarna väjer. Hon börjar gråta. Han fortsätter snedda över gatan och försvinner in i en dörr. Han vet inte varför han gjorde så.

Hon vänder sig om. Tittar mot gatans slut, den höjer sig mellan husen och bildar en nära horisont. Solen sträcker sig upp över krönet. Jorden vrider sig och lämnar henne i skugga bakom krönet. Hon går mot parken.

Det är tyst i kontorsvåningen. Alla har gått hem. Han slår sig ner vid datorn och skriver lite. Det är tomma ord bara tomma ord och till slut ger han upp och går hem. TVn står på, det är nyheter. Han byter kanal, musik. Lyfter kontrollen igen och stänger av, kastar kontrollen i soffan och sätter sig på sängkanten. Väggarna i lägenheten omsluter honom och golvet lyfter upp över marken. Lägenheten är ett rymdskepp och han ser ner på jorden genom fönstrena. Det blinkar små lyktor över kartbilden, människornas städer är egna små galaxer på de mörka landmassorna. Han reser sig upp och går ut på balkongen. Den sträva alkoholen värmer inifrån och cigaretterna lämnar spår på stämbanden. En sång blandas med cigarettröken. En katt kliver över gräsmattan nedanför. Någonstans stänger någon en bildörr. Tystnaden har kommit för att stanna. Han tänker, att den förmodligen stannar helt kort.

Taket är ovant. Det är slätt men färgen går inte att avgöra. Mörkret antyder bara. En nyans av mörker, bland andra. Han ligger på rygg och har dragit täcket över hakan. Hennes andetag dröjer kvar i rummet. Han ser emot golvet där de satt förut. De talade knappt alls. Musiken gav ro över mötet när orden kändes för små. De ekade långsamt ut mellan väggarna och tonerna tog över. Någon annans röst och någon annans berättelse. Han blundar och låter fantasin ta över bilderna.

Vinden kryper över marken. Dofter från dagens händelser stiger mot näsborrarna och hon reser sig från parkbänken. Det är stjärnklart, under träden är mörkret kompakt. Månen är bara en skärva och ger knappt något ljus. Hon stiger ut från trädets skugga och söker sig fram över grusgångarna. Det frasar lätt under hennes steg och hon vänder sig inte om en enda gång.

Jag undrar vart jag är, jag undrar vem du är. Ikväll har vi inga val att göra om. Det är skymning över stan och jag tänker fortfarande inte bli vegan. Somliga dagar får mig att rensa upp. Tvättstugedagar och hungriga magar men jag föder mig själv med handen. Ur groparna i vägen växer det grönsaker jag vänder mig om och gör en långsam piruett; röken blir en samstämmig tornado kring mig. Fåglarna och igelkottarna har vaknat. I fjärran doftar det hav. Jag promenerar i riktningen.

Jag saknar dina brev och dina önskningar och drömmar. Varför måste allt ta slut för att åter kunna börja om? Vissa procedurer i livet tar ju aldrig slut. Inga definitiva sanningar att hålla fast vid. Vänd mig inte om. Allt det där bakom har jag redan betraktat klart, jag promenerar i cirklar tills jag fått upp moment nog att ta mig vidare. Somliga går i trasiga skor men andra letar bara efter platsen där de i dödsögonblicket inser att kärleken bor. Inom mig känner jag jordgloben spänna, spela med musklerna, blicken i min och säga:

- Även när du går rakt fram kommer du till slut tillbaks dit du står nu.

Bollen är ju rund.

Gömmer mig under täcken undan dagens damm. Slaget var hårt idag, timmarna lätta och snabba men insikten desto större. Går det att förlora förmågan att älska, är den en social konstruktion snarare än en instinkt? Jag funderar. Det som kittlar nyfikenheten mer än ursprungsfrågan är; om kärleken är något som går att lära sig, blir människan då bättre på det om hon får lära ut kärlekens språk?

Kanske har då föräldrar ett övertag över oss som inte är det. De kan ju träna på att ge kärlek hela tiden. Och dessutom lära en ny människa vad kärlek är. Föräldrar har nog möjlighet att bli mästare på kärlek.

Om det finns något sådant.

Tills jag funderat klart på det måste jag först ta en ordentlig funderare på om kärlek är en instinkt eller social konstruktion.

Stockholms Universitet är ett kaos av människor som mest bryr sig om att deras utseende är rätt samt att hinna först till kårexpeditionen. Jag ifrågasätter mitt val. Detta är en plats som vilken annan. Var är renässansmänniskorna, de födda genierna?
Klamrar mig fast vid de små tecknen på instutition jag finner. Lösa hierarkier under himmelens valv. Någon håller i trådarna men ingen verkar veta vilka trådar de håller i. Alla bara drar.

Människor! Vart vi än far blir allt vi rör vid till guld (allt skall mätas, jämföras och slutligen bokföras till den ena eller andras fördel). Människor! Så mycket känslor men utan empati. Sympati eller åtminstone ett erkännande att vi. Vi. Är också. Är alla. Människor!

Militärisk precision och serviceleenden som sedan länge stelnat ikapp med institutionernas betongfundament.

Jag greppar och drunknar - den stela cementen vägrar att sluka mig institutionen människan ! institutionen är ej längre mottaglig likt ett fotografi lever den endast i betraktarens ögon mig själv min egen betraktelse äger jag redan hur skall jag kunna äga något som till och med förvägrar mig avsluta mitt liv nej jag är inte självmordsbenägen jag försöker bara väcka den här byggnade till liv utan död inget liv men här där myriaderna invaderar med sina i högsta grad levande betraktelser upprätthålls institutionen på. gränsen. mellan. livet. och. döden.