Jag undrar vart jag är, jag undrar vem du är. Ikväll har vi inga val att göra om. Det är skymning över stan och jag tänker fortfarande inte bli vegan. Somliga dagar får mig att rensa upp. Tvättstugedagar och hungriga magar men jag föder mig själv med handen. Ur groparna i vägen växer det grönsaker jag vänder mig om och gör en långsam piruett; röken blir en samstämmig tornado kring mig. Fåglarna och igelkottarna har vaknat. I fjärran doftar det hav. Jag promenerar i riktningen.

Jag saknar dina brev och dina önskningar och drömmar. Varför måste allt ta slut för att åter kunna börja om? Vissa procedurer i livet tar ju aldrig slut. Inga definitiva sanningar att hålla fast vid. Vänd mig inte om. Allt det där bakom har jag redan betraktat klart, jag promenerar i cirklar tills jag fått upp moment nog att ta mig vidare. Somliga går i trasiga skor men andra letar bara efter platsen där de i dödsögonblicket inser att kärleken bor. Inom mig känner jag jordgloben spänna, spela med musklerna, blicken i min och säga:

- Även när du går rakt fram kommer du till slut tillbaks dit du står nu.

Bollen är ju rund.

Gömmer mig under täcken undan dagens damm. Slaget var hårt idag, timmarna lätta och snabba men insikten desto större. Går det att förlora förmågan att älska, är den en social konstruktion snarare än en instinkt? Jag funderar. Det som kittlar nyfikenheten mer än ursprungsfrågan är; om kärleken är något som går att lära sig, blir människan då bättre på det om hon får lära ut kärlekens språk?

Kanske har då föräldrar ett övertag över oss som inte är det. De kan ju träna på att ge kärlek hela tiden. Och dessutom lära en ny människa vad kärlek är. Föräldrar har nog möjlighet att bli mästare på kärlek.

Om det finns något sådant.

Tills jag funderat klart på det måste jag först ta en ordentlig funderare på om kärlek är en instinkt eller social konstruktion.

Stockholms Universitet är ett kaos av människor som mest bryr sig om att deras utseende är rätt samt att hinna först till kårexpeditionen. Jag ifrågasätter mitt val. Detta är en plats som vilken annan. Var är renässansmänniskorna, de födda genierna?
Klamrar mig fast vid de små tecknen på instutition jag finner. Lösa hierarkier under himmelens valv. Någon håller i trådarna men ingen verkar veta vilka trådar de håller i. Alla bara drar.

Människor! Vart vi än far blir allt vi rör vid till guld (allt skall mätas, jämföras och slutligen bokföras till den ena eller andras fördel). Människor! Så mycket känslor men utan empati. Sympati eller åtminstone ett erkännande att vi. Vi. Är också. Är alla. Människor!

Militärisk precision och serviceleenden som sedan länge stelnat ikapp med institutionernas betongfundament.

Jag greppar och drunknar - den stela cementen vägrar att sluka mig institutionen människan ! institutionen är ej längre mottaglig likt ett fotografi lever den endast i betraktarens ögon mig själv min egen betraktelse äger jag redan hur skall jag kunna äga något som till och med förvägrar mig avsluta mitt liv nej jag är inte självmordsbenägen jag försöker bara väcka den här byggnade till liv utan död inget liv men här där myriaderna invaderar med sina i högsta grad levande betraktelser upprätthålls institutionen på. gränsen. mellan. livet. och. döden.

Letar ord. Den kokta knäckens ord. Både smet och deg känns oprecisa för att beskriva knäck i det stadie den befinner sig innan den stelnat i pappersformarna. Har ägnat några timmar av mitt liv åt att göra knäck i microvågsugn. Det är mycket enklare än att göra i kastrull på spisen. Dock kom jag på mig själv med att låta knäck-[vadå?] stelna i kannan innan, försjunken i fundering över vad jag skall kalla knäcken innan den blivit... knäckt.

Undrar vad de stora poeterna skulle ha svarat om jag hade möjlighet att fråga dem.
- Fred på jorden är viktigare än ett precist ord för ofärdig knäck.
Förmodligen något sådant, storsint och storslaget i all sin subtila enkelhet. Själv funderar jag över ordet för ofärdig knäck. Det är så konstigt.

Mot vinden står flaggstänger i parad. Deras vissnande blommor nickar försiktigt i mörkret. Ingen väntar på ljudet; nu hör vi inte när skyttlar passerar. Små nervvrak som seglar i kvav nedanför, ovanför seglar bilder förbi. Själen stampar i sin spilta, längtar ut och tillbaks. Tillbaks in.

Frystorkad energi mot sömnen och dans föreviger. Fotavtrycken som monopol. Här härskar tystnaden. Människans närvaro total; men människornas närvaro blott en aning. Det bör finnas människor här, bakom fasaderna.

Allt som jag är sover sig förbi morgonen, vaknar i gryningen och till en dag som redan är förbi. Människan närvarar redan i morgonen men jag förblir en dagens varelse. En dagen och nattens. De stora sekvensernas livsform.

Morgon och kväll förändrar utsikten. Mot ljuden, världens puls och gränsernas, står jag. Kroppen går i viloläge. Jämna avbrott mot de öppna sinnenas värld. En ständig jakt efter förändring. Skymning, gryning. Konserverat kaffe eller färskt. Långsamheten segrar.

Mina ord stannar allt oftare som känslor. Från magen mot fingerspetsarna eller tåspetsarna. Oftast båda. För inte så länge sedan var det lätt för känslorna att övergå i ord. Någon sorts handling. Men, jag är som förlamad. Pennan har gått i stiljte, det är blankt på skrivkrampens hav.

Förvirring; oförmögen att förstå varför men nu har jag fattat en penna som överlevt tretton och ett halvt års studier. Kanske kan denna fysiska adresslapp in i det undermedvetna frigöra mig från de osynliga bojor som vilar någonstans mellan fingermusklerna och hjärnan.

Så just nu har jag inga vackra ord, inga konstellationer för den inre stjärnhimlen. Istället vardag. A-kassa, kattunge och långa nätter vid havet. Varma klippor mot ryggen, ljumt vatten om fötterna och Vintergatan som en båge av kristaller genom den svarta evigheten.

Vardagen en förvirrad mängd. Något obestämt. En droppe mot handflatan.

German Blues och doften av sol mot hud. Jag sitter på ett hotellrum och blickar ut över en horisont som är närmare. Närmare än vad ordet horisont antyder; här är det stadsplanerare och arkitekter som satt gränserna för min blick närmre, placerad himlen längre bort. I städerna förstår jag verkligen varför vi en gång trott att världen slutar med ett kant, fritt fall. Himlen verkar sluta i oändlighet, medan det konkreta tar slut bortom kvarterets fasader.

Det regnar solsken över gatorna, människorna blickar förvånat uppåt, deras blickar passerar mina och fortsätter mot allt det plötsliga blå. Det är alltid sommarlov någonstans på jorden, den vackra insikten meddelades mig genom en slump. Likaså är det just nu sommarlov i de tjugotal nyvarma väsen som passerar på gatan nedanför. Synbart lättade, lyckliga just i stunden. Just nu är det sommarlov i deras hjärtan.

Jag fattar åter ett mjukt grepp om pennan. Mitt sommarlov börjar varje gång jag nuddar med detta gränsdragarverktyg mot de friheter som ytor är för mig. Något jag kan dra gränser på. Och sudda ut.