Jag tvingar upp en fot. Att bara låta ryggraden ta över rörelsen är inte nog. Foten svajar, drar med sig kroppen, jag svajar och hamnar fånigt i en mellanposition, nästan-rörelse. Passerande tåg. Jag tittar. Fastnar trasslar krossar nästan näsan mot asfalten men foten hinner ta emot och jag snubblar istället. För den telefontalande rösten bakom mig ser bara ett långsamt steg som avslutas med en skrapning av skosula mot underlag men

jag tar stegen ned från perrongen och går ut till vänster. Till höger. Blicken mot fötterna, högre volym, högre volym! Jag måste dränka alla sinnesintryck, jag tar upp en bok och trots mörkret försöker jag tyda de suddiga sidorna. Men inget hjälper. Passerande tåg. Dessa uppdaterade silverpilar placerar sig en efter en i min torso, buk och hals. Stäkar av sinnet, drar gränser genom havet och skär rakt genom de dunster jag slår upp kring öron och ögon för att slippa intrycken. Jag skrapar med rösten, med fötterna i marken, med naglarna mot huden och skriver men

passerande tåg. De skrapar fast alldeles för snabbt de skriker och jag känner sårskorpor fortfarande färska nog fortfarande fuktiga slitas upp och ljudet av passerande tåg resonerar i min kropp resonerar med mig söker försoning men jag förskonas. Jag trimmar riggen styvt och stöttar, rätt så! Ryggen rät och kläderna spända över axlarna, över benen och kring midjan. Spända axlar och bälten och hårt snörda skor. Lämnar inget åt slumpen men

Anna Ternheim tar långsamma andetag genom högtalarna och det sjunger i rummet; en röst som minner alltför mycket, speglar ett liv som jag gjort till mitt eget. Här väller kroppen ut över sängkanten och ner i ett par tofflor som hasar sig över trösklarna och hindrar min från att lyfta från golvet. Jag känner ingen glädje, de leenden jag ger känns konstiga, konstlade. Här vänder sig ingen om i dörren och ser på mig innan stegen ekar ut i trapphuset. Det är sorgens doft jag söker vädra ut med min ständigt öppna dörr.

Tröstlöst hämtar jag andan med musik och ändlösa hyllmeter böcker. Världen vänder mig ryggen och jag överväger mellan raderna att låta dörren vara stängd när vinden drar den igen nästa gång. Varför låta något stå öppet, varför fortsätta lura och locka fram ett hopp som ändå sviker, svider. Sårar och skär där tiden redan lämnat spår och strött salt över åkrarna.

Här frodas blott en önskan bort. Ett sista stilla andetag mot taket och sedan vila. Men istället hämtar jag nya andetag, tvingar mig till kontakt med vänner, vältrar fötterna ur de ständiga tofflorna och sätter ner dem bestämt på marken. Jag går på knivar genom världen tills jag inte orkar och då återvänder jag till det hål i marken dit ingen sol verkar vilja.

Det är värmen och vänskapen jag söker locka in med min ständigt öppna dörr. Det är så lite jag saknar men det är hela världen jag längtar efter och den vägrar sig hit, hit där toner av sönderspelade skivor slår emot tofflorna. Vågor på en strand som för länge sedan gav upp hoppet och lät mörkret ta överhanden i en stilla önskan om att stjärnorna ska visa sig på himlavalvet. Det, om något, vore en tröst nu när de enda stjärnor jag ser är glittret i regnet som väter mitt hår och smetar ut ansiktsdragen, drar ögonen med sig ned i marken, golvet, trösklarna.

Måsen utanför fönstret har för alltid vrålat sig in i mitt huvud. Det sägs att buller i bakgrunden ger tinnitus och om havet inte redan susade i mina öron så brusar det sannerligen av måsar nu. Vitt, rosa och brunt brus som rispar upp trumhinnorna och får mig att må illa. Deras vingar slår mig i ansiktet och deras vita fjädrar bländar mina ögon. Det är något med måsen här som inte känns helt rätt, inte helt okej. Men jag har listat ut vad. Det är skräpet. Skräpet de äter, måsarna. För här är de långt från friheten, långt från horisonten och långt från där himmel, hav och land möts i elementens andetag mot klipporna och stranden. Så medan jag drömmer mig bort, äter måsarna skit och skriker. Som om det inte vore nog tycks det mig som de är tanigare här, liksom mindre och ej lämpade för mer vind än snålblåsten; det finns alltför mycket av den häromkring. Men mås. Detta är bara ursäkter till mås. Jag blundar med öronen och ger dem oömma ögonkast till frukost.

En skrivkramp och en ryckning i mungipan. Tiden vrider sig kring klockans mittpunkt och jag bär den på bröstet, den vrider sina fjäderstål om i mitt hjärta och långsamt lättar spänningar som vridits alltför många varv, alltför hårda tag och alltför starka drag. Därför stor lättnad och den flyr med älvdansen under solen. Nya träd på en ny gata och jag ser ut över det som kommer att bli hem för en längre tid än någonsin förr. Det är visserligen borträknat barndomsåren, ungdomsåren och hjärtesåren som tillbringades och läktes i föräldrahemmet men nu är våren passerad och en ung frisk sommar lägger sina viskande regn. En kappa av fukt över ryggen som följeslagare när jag utforskar dessa nya trakter. Hittills har jag funnit en doft som tassar omkring i den lilla våningen. En ljuvlig doft.

Trådar från himlen, regnet hänger från tunna spindeltrådar. Dropparna flackar mjukt fram och tillbaks i vävens fjädrande grepp. Ett stilla regn och jag låter händerna vila i det nyvakna ljuset, det smyger in under molnen och sprids genom det hängande vattnet. Ett tyst klingande när strålarna viker av genom dropparna. Den skimrande dansen över landskapet gör själen skör men hög, högt över bergen.

Hennes blick faller över tangenterna.Den söker efter rätt bokstav, någon slags början till någon slags slut. Men idag är allting tomt, idag står det still. Så regnet håller andan, fångat i tystnadens väv.

En krossad spegel ligger spridd över flygbilden av den platå vi valt att korsa. Vinden blåser över haven och slår emot kusterna, men hit har den inte nått än. Mellan de små sjöarna leder älvar och bäckar i ett nät och vi paddlar det; en labyrint och S frågar vad vi kommer möta i dess mitt. Men Daidalos lade aldrig hand på dessa sjöars navelsträngar. Samtidigt förundras vi över att verkligheten är så mycket vackrare än den bild vi fantiserat ihop när vi för första gången vecklade ut kartan på köksbordet hemma. Här skär vi de spegelblanka ytorna med våra kanoter och sover under träden. Det är först efter en månes tid som vi inser att det inte finns några moskiter i luften. Vi ser dock starka rovfåglar och vid flera tillfällen har stora gyllene ögon lyst emot våra lägereldar. Vi ser en enorm blå katt med lyster i sin nytvättade päls sträcka sig kring horisonten om dagarna, ett stort gult öga plirande mot oss. Vi ser våra ansikten i sjöarnas yta, hur vår uppenbarelse blir otydlig när vi simmar i detta svala element. Ju mer vi kämpar desto mer blandas vår spegelbild med naturen. Vi lägger våra kanoter i bivack och beger oss vidare till fots. En sista blick ut från bergskammen som skiljer sjöarnas platå från det massiv som väntar. Där ser vi oss själva.

Tiden har förflyttat sig runt väggarna här, solen har etsat tapeterna och sträcken jag tuschat upp berättar vad klockan är. Mitt rum är ett solur, spröjsen visare. Huset har inga ljud. Grannarnas tystnad får mig att misstänka att hissen tar mig till en annan dimension, där jag kan betrakta omvärlden genom fönstret, ringa den med telefonen och besöka den på internet; men på det stora hela är jag i min bubbla. Mitt luftslott där tiden är ett ljusspel. När spelet närmar sig fullbordan slinter det kring fönstrets list men med stort tålamod nöter solen väggar och tak.

Jag kommer blicka ut över Hades och se hur berget under Sisyfos nöts av hans långa kamp. Hur stenen bryts och hur han om tid kommer kunna promenera med lätta steg och stenen i hand.