German Blues och doften av sol mot hud. Jag sitter på ett hotellrum och blickar ut över en horisont som är närmare. Närmare än vad ordet horisont antyder; här är det stadsplanerare och arkitekter som satt gränserna för min blick närmre, placerad himlen längre bort. I städerna förstår jag verkligen varför vi en gång trott att världen slutar med ett kant, fritt fall. Himlen verkar sluta i oändlighet, medan det konkreta tar slut bortom kvarterets fasader.

Det regnar solsken över gatorna, människorna blickar förvånat uppåt, deras blickar passerar mina och fortsätter mot allt det plötsliga blå. Det är alltid sommarlov någonstans på jorden, den vackra insikten meddelades mig genom en slump. Likaså är det just nu sommarlov i de tjugotal nyvarma väsen som passerar på gatan nedanför. Synbart lättade, lyckliga just i stunden. Just nu är det sommarlov i deras hjärtan.

Jag fattar åter ett mjukt grepp om pennan. Mitt sommarlov börjar varje gång jag nuddar med detta gränsdragarverktyg mot de friheter som ytor är för mig. Något jag kan dra gränser på. Och sudda ut.

Gråvädersdagar och kalla magar. Jag vänder mig om för att blicka ut över en bränd jord. Med vinden i ryggen betraktar jag det ödelagda landskap jag lämnat bakom mig. Det doftar brända kolföreningar och jorden glöder. Djupa sprickor av glöd och sotiga stumpar. Stumpar där det förut stått raka träd och stumpar där det förut spänt stadiga broar.
Högvädersdagar och svala tankar. Jag vänder åter om för att blicka ut över ett orört landskap. Vad jag rör vid, de steg jag tar, blir marken täckt av aska. Min inandning är livet. Jag slukar livet.

Det kanske är människans position. Vi står mellan livet och döden, vi är varken eller; vi är skillnaden.

Den senaste tiden har jag lagt märke till hur många gamla bekanta jag sprungit ihop med. Inte av en slump, utan snarare för att vi befinner oss någorlunda lika i livet och alla är på gång. Lustigt hur en flykt över land och rike i själva verket slutar med att du upptäcker samma människor - bokstavligen - på destinationsorten.

Kanske är det ett tecken på att det är tiden som hinner ifatt. En arbetskompis som är intresserad av astrologi menade att det är utmärkande att mitt sinne ligger ett halvsekel före. Isåfall är det kanske jag som börjar halka efter.

Här dukar jag upp bokstäver, bilder och annat blaj för allmän beskådan. Pöbeln passerar revy och plockar munsbitar av buffén. Vissa spottar och andra tar en bit till. Eftersom jag serverar är det du som representerar pöbeln. Välkommen till det offentliga tangentbordet.