Det är tunga moln över datorn och mina händer dansar regndans över tangenterna. Måtte orden falla på plats, bokstäverna rada upp sig och punkterna vara med inter än kontra. Nu smälter polerna långsamt och deras klara blödningar närmar sig varandra som två soluppgångar

Jag får ingen ordning på linjerna idag, ikväll, inatt. Gatbrus och brusvatten och jag vänder mig om efter luft. Det blir inga tydliga gränser, inga markeringar på friheten. Inga kontraster, koltrastar, knaster på linan; nu sprakar det i drakögonen och alla åren av blind tro gör sig påminda.

Surfar och halkar. Inga bananskal under fötterna, nu är det bara brunsvart gröt som påstås vara snö. Jag flämtar och krafsar på väggarna, kastar mig mot glasrutorna och studsar tillbaks ner i modden. Men modet är kvar och nyfikenheten. Att våga och vilja.

Te. Smaken av te, när du precis slutat känna den och plötsligt vaknar en smaklök till liv och piper

Te

Ungefär så känns det nu. Jag vill skriva. Skriva om om jag kvävs när jag inte får se bokstäverna bilda kedja framför mig. En kedja mot allt jag avskyr. En kedja där varje ord är lika starkt som alla de andra, lika viktigt. Det stormar i vattenpölarna på gatan men smaken av te tar mig tillbaks till skrivbordet. Arbetsbänken står stadigt och tungt under spåren av alla de projekt som passerat, kaffekopparna har efterlämnat en lyster i den obehandlade träytan.

Tusentals berättelser väntar på upprättelse, det slutgiltiga avgörandet, den sista giljotinen vari jag skall placera alla älsklingar och bebisar som vägrar växa upp. I skrivandet finns det ingen plats för demokrati, ingen nåd och framför allt inget utrymme för kortvariga förälskelser. De hugger vi huvudet av. Av deras döda kroppar gör vi näringslösning som vi matar de levande med.

Kniven mot strupen och nu mullrar det från horisonten. Savannerna är så många omkring mig nu, jag vandrar i en öken, en savann, på en stepp fast med helt fel skor och jag snör mig i mina armar. Det är frost på savannerna och jag tittar igen. Frost, ingen frist jag vill dit det finns fisk. Till friheten. Till havs. Men jag tar mig bara till nästa pinade träd. Sedan är kniven tillbaks, jag ser upp mot en trädkrona. Trädet står trots sin krumma stam stolt. Från kronan studsar blixten ner, min blick slår emot stammen och brusar upp för att möta dem. Sublim majestät och de sträcker sig med en en vilja som tycks större än savannens vidd. Horisonten sträcker sig hela vägen runt, jag ligger på ett hav av torrt gräs och vid horisonten slår blixten ned igen och igen och igen.

Väggarna sluter sig omkring mig och jag kallsvettas.
Viftar med tårna och med blicken.
Vift.

Väggarna sluter sig omkring mig och jag vibrerar.
Först med ryggen och sedan med tänderna.

Här finns det inga mjuka ögon som får mig att fokusera.
Här finns det inga händer som svalkar min heta hy.
Här finns det inga ord som tröstar, inga tårar som blandas med mina.

Bara väggar, väggar, väggar. Hur kan man gå runt en vägg om den sluter sig omkring?
Jag är fast i en glasbubbla och glaset är tjockt och stumt. Ingen hör när jag slår mot väggarna här. Tangentbordet pressar tillbaks tangenterna, inte ens mina ord får vara eviga, inte ens dem. Så fort jag släpper taget finns inte längre några spår av vem jag en gång var.

Han är i staden där människorna kommer i alla kategorier. En för varje person som passerar revy i blickfånget, de invaderar mina öron och låter sina själar vifta. Vinden tar även i träden, de lyser som fyrbåk och allting faller som en nyss stringlad rakkniv genom strupen, hjärtat, magen. Själen skakar av sig de köttiga bitarna och blodet brinner ikapp med träden. Det är höst. Tiden tar ett andetag.

Hela livet passerar som människor in i spårvagnen.En två tre fyra och så han med ovana rörelser. Ett barn som vandrar på fast mark efter att ha smygpromenerad i spjälsängen, flera varv med armarna på ryggen och en rynka mellan ögonbrynen. Ovant sätter han sig ned och spårvagnen brummar nöjt. Det skriker om järnet i svängarna och gnistor tar nästan o från trädens verkliga brand. I trädens storhet klär sig människorna i svart svart svart och tar av sig alla sina ansiktsuttryck. De tror att de har tagit på sig sitt skal men tji fick de. Han vet att det är själen som skriker ut genom deras kroppar. Tom. Frånkopplad.

Ett kvarter från domkyrkan sitter en kvinna av sten, på ett lejon av sten. Under henne står namnet. Svea pekar med höger hand, hennes pek- och lillfinger spretar ut i en tämligen opassande gest: Fingrarna markerar kyrkans yttre väggar. Svea har frusit i en evig mätning av människans tro. Hennes hårda ögon. Mjuka linjer, så mjuka mot de stålgrå himlen som tynger marken så att människorna skyndar med blick i mark. Hennes hårda ögon mäter.

Jag består av luft idag. Jag är luft, precis därför att luften silas mellan husen och smogen är stadens stinkande andedräkt. Precis därför, att jorden tar emot stadens utandning.
Varför luft? Varför inte säga som det är?
Jag är luft! Förstår du inte? Jag svävar som en otymplig ande vars form bara är en ursäkt. Jag är himlen idag. Bara jag.
Men jag då, får inte jag vara luft?
Nej, du är som rymden. Jättestor och alldeles alldeles tom. Som en badboll.
Av dålig andedräkt? Det låter inte alls trevligt.
Nej, det är bäst att ingen öppnar ventilen. Eller gör sönder bollen. Då sprids det dåliga ut.
Ja precis. Ska du vara luft länge till? Det är så kallt, jag vill gå hem. Kan vi inte gå hem nu? Jag vill gå hem.

Idag är han luft. Han är himlen över havet och under stjärnorna. Den stora gråzonen mellan människokroppen i dödsryckningar och människokroppen i sömniga andetag. De många städernas och fabrikernas andedräkt tär honom. Det är som om andetagen är grå fast åt fel håll. Det skulle ju inte vara såhär. Men i ögonen reflekteras träden och de lyser i den korta solnedgången. Människorna dricker alkohol och de sätter på sig sina ansikten. Glada, ledsna och arga kilar de fram över gatorna. Myror som fått vittring på något sött. Förväntansfulla, på gott och på ont. Ingen mäter dem där de rör sig. Flockar och ensliga spanare.

Jag kom just tillbaks. Jag är hemma nu och jag är ensam. Det är kallt, för jag glömde stänga fönstret innan jag for iväg. Nu är det kallt och jag fryser. Och jag är här igen, så som det inte skulle bli har det blivit igen. Det är höst i mitt hjärta och träden brinner, om man tar i ända från tårna när man ordnar ett bokbål blir det såhär. Då brinner träden, enorma ljuskronor vars själar ger ett helt livs värme i en kort flämtande sekund. Jag undrar om de känner det, träden. Hur snabbt de lever den sekunden, hur allt deras liv strålar ut i rymden så starkt att människorna bränner sig när de går för nära.

Friheten skrattar hårt och kort. Inte de vackraste linjerna skulle idag förbättra läget för de som givit sig ut på havet. Skepp med vackra linjer eller ej, alla går under nu. Katastrofernas parad, valarna sjunger sin stora sång genom havet. Något hände idag. Något hände och därför är jag svag.

Väsen fyller mitt huvud. Jag kan inte sortera, inte skapa strukturer. Här går inga kontraster i polemik. Dagarna passerar som dominobrickor och vrider om. Alla hjärnceller på parad; andningen som löv i vinden. Den stora oredans tid är här. Något fördriver sommarens lättja men höststormen slår mot avlägsna kroppar. Här är ingen storm. Dessutom verkar det inte bättre än att stadens puls lagt sig tillrätta som en orm på en varm klippa. Katterna hukar sig i rabatterna men skäms knappast. Konstrastlöst rasar världen samman som en ballong utan luft. Både imploderar och exploderar samtidigt. Möjligheterna blir lika omöjliga som de också redan är utforskade innan vi hunnit hälsa dem välkomna. Jag vänder på hälen och hamnar i ett trapphus. Oreda!

Strimmor av torkat hav över kroppen. Vita korn på huden; själen kristalliserad.

Makrofagerna äter sig långsamt genom min feberstinna kropp. Det är en ojämn kamp. Jag har tillbringat större delen av mitt liv utan sjukdomar, tack immunförsvaret. Men makrofagerna tuggar. En efter en klibbar de fast vid bakteriecellerna och vränger sin kropp över fienden. Självmord tycks vara kroppens försvar. Anfall, är bästa försvar. Långsamt, långsamt.

Svingar toner över balkongräcket. De hänger som regndroppar under det greppvänliga metallräcket som hindrar mig från att luta mig framåt och falla. Varje gång jag faller från balkongen missar jag marken. Det är ett räcke i vägen. Men dragspelet förmår kasta sig ut. Hennes röst svävar iväg, ibland studsar den mot marken för att ta sats över trädtopparna.

Idag stirrade jag havet rakt i ögonen. Det var inte utan fokuseringsproblem. Havet är aningens större än mig. Nysaltad själ.