Snön faller som andetag mot jordskorpan. Svalkar och läker, det helande bandaget viras av vinden många varv kring en jord vars innevånare talar om upphettning. Här märks ingen hetta, här lever naturen sitt eget liv och hånar dem som bär på global oro med frusna nästippar, stela fingrar och fötter på glid.

Han vandrar över gatorna allt hastigare. Axlarna slappnar av men rör sig inte nedåt, utan fäster sig som hängda från håret. En onaturlig hållning som får ryggen att mojna. Kläderna värmer ej den kropp som inte själv bidrar till att hålla kylan stången. Ingen Olle motas i grind, ur avgrunden reser sig ingen Balrog. Den Vita Clownens Tid är Nu. Nu kurar barnen ihop sig mot sina föräldrars sidor och blundar med hela kroppen. I bänkarna vibrerar publiken av samlad skräck.

Jag har tagit mina steg, vidtagit de mått och steg som sig bör, jag har handlat i tid och mat till kvällen. Jag är stark, trygg, stolt och dödligt sårad. Jag är allt och jag tar taktfasta steg över ett golv som tiden slipat ner till bjälklaget. Det knarrar under mina fötter och du, du är en vind emot mitt väsen. Du är vågor mot den fästning jag byggt vid fjordens inlopp. Du är mörkret som omfamnar fyrens ljuskägla.