Vanmakten är en stadig bris. Den rullar in över min kropp i vågor, varje förmiddag rätar den upp sig. Med solen i ryggen, med de eviga andetagens tyngd lägger den an. På morgonen stiger jag upp. Jag lämnar mig själv i sängen, jag vandrar över gatorna och jag känner avståndet mellan Jaget och Kroppen spännas. Strängen som söker den rena tonen. Var är resonansen, jag resonerar med mig själv genom denna långa spända tråd. Plastmuggstelefonernas tid, jag håller dig i min hand och vi spänner vår tråd, spinner den kring gatlyktor och träd och varje eftermiddag rullar vanmakten in.

Ålder. Den stiger på som ett nyfiket troll, oförmöget att stanna kvar i farstun. Jag vrider mig i sängen, i soffan, på stolen vid köksbordet. Jag känner av den ibland. Inte så mycket på tankemönstret som på hur kroppen påminner mig. Det tar sig ännu ej uttryck i ålderkrämpor men nog kliar gamla ärr ibland, under huden. Det kliar på insidan, leder protesterar ljudligt och smärtnerverna vibrerar. Vindspel för tidens stadiga passad.

När jag var fjorton år klättrade jag på en klippa. Det finns många klippor, tacksamma att klättra på, hemma i Bohuslän. Just den här klippan hade jag inte klättrat på tidigare. Därför klättrade jag. Upp och ned. Upp, åt sidan, upp, ned. Sedan upp igen. Det fanns kanske sex meter höjd till klippkanten från gräsmarken, ett tjugotal meters bredd. Fyllt av sprickor och håligheter. Redan här borde jag vetat bättre och valt nästa vägg. Så många sprickor och sår i berget tyder på fara för friklättrande nakenapor. Visserligen var jag inte naken vid tillfället, men du kanske förstår, ja?

På väg upp för väggen igen så stannade jag halvvägs för att vila, hängde i en arm och tittade på utsikten. Sedan greppade jag en spricka. Sprickan var fylld av löst smågrus och handen fann inget grepp alls. Jag föll rakt ned, landade på svanskotan. De stabbiga grästuvorna fångade upp mig, jag bröt inget, men kände vid nedslaget hur luften gick ur mig och ryggen pressades samman.

Nu, fjorton år senare, måste jag fortfarande påminna mig om att sträcka ut. Räta på ryggen, växa från jorden, dras i håret av rymden. Något gick sönder där nedanför klippan. Troligtvis fick jag ett lättare diskbrock. Det är fortfarande bekymmersamt att belasta ryggen snett med för mycket vikt. Och den påminner mig ständigt om att jag inte är gammal än. Men jag är äldre.

Den blöta snön lägger håret. En blöt duk, en svalkande hand om min febriga panna. Jag yrar och bryter ner i frossa. Jag drömmer.

och som du säker t vet var jag på väg till en annan plats innan jag hamnade här jag var på väg dit jag ville och inte dit jag förväntades nu ligger jag här och dör och världen håller inte andan världen fakkin bryr sig inte ens om vad jag gör men jag dör det är det jag gör jag ligger här och dör och ingenting kan hindra mig nu ingenting utom du men du tog vägen och jag förlorade den och nu hittar jag knappt mig själv bland alla vägval och måsten och jag ligger här och dör och ingen håller handen ens med varandra det är så sorgligt så jag vänder mig om i bädden och hämtar andan från sängbordet där jag ställde den igår kväll jag sänder den tillbaks dit den kom ifrån inifrån jag dricker upp den jag är en fågel nu är jag en fisk jag ska bli en dröm när jag blir stor ja det ska jag och alla ska drömma mig jag ska bli livet när jag blir stor men nu ligger jag här och dör och ingen håller samman kring mig ni håller inte ens sams vad håller ni på med jag ligger här och dör och ni bråkar om hur toalettpappret skall hänga i badrummet och nu ligger jag här och dör och det är allt jag gör

Men det är okej. Det är snart över.

Det är knappast regnet som får mig att längta efter värmen. Det är ljuset. Nu är det kallt och klart som en nypolerad kniv. Jag söker med blicken över höjderna men den närmsta höjden är lite för nära och skymmer resten. Det gör liten skillnad. Positionen är god, en frisk svalnng drar in mellan huset och låter trötta vinterandar hämtas upp, lyftas mot solen och rolla mellan plåtfåglarnas långa vita bajsränder över himmelen.

Han steg över gatan, fast inga fotsteg hördes. Bara ljudet av en korp som med öppen näbb betraktade scenen från en lyktstolpes topp. Det hör inte till vanligheterna att en människa lyfter från marken sådär, men det var ändå precis vad han gjorde. Han projicerade sig själv under regnmolnen, kroppen strålade rakt upp i ett kvidande rop och händerna grep hårt om luften. Från hans långsamt ihopfallande kropp krympte skuggan från gatlyktan närmre och närmre den plats där insikten kommit ifatt.

--

Här var luften instängd, tillsammans med det ständigt cirkulerande tåget. Att öppna dörren hade varit ett misstag. Men ingenting kan vara utan att förbli. Tanken skrattade åt sig själv i det värkande huvudet. Hjärtats slag verkade direkt mot trumhinnorna, inifrån. Det ekade i skallen. Vatten. Måste ha vatten. Men det var längesedan något vatten kom ur kranarna innanför den här dörren. Längesedan någonting ändrades alls.
Redan vid tröskeln kom minnena farande. Tårarna hade lämnat rostiga flammor, intorkat blod som fallit över vagnarnas tak och runnit längs de smutsiga fönstren. Det rasslade kring kopplingarna på tåget som rusade genom huvudet, slog takten och pulsen stegrades för att följa med. Bara den trasiga lampan i hallen var som den skulle, något vänskapligt i ljudet av att slå handen i väggen bredvid brytaren.

Varför är jag här? Vad gör jag egentligen... jag hade ju bestämt mig för länge sedan att lägga detta åt sidan, göra något åt det senare. Ta tag i nuet. Fånga gud, eller vad fan man säger. Jag skulle ju inte längre hålla på med den här dödsdansen. Jag besökte ju begravningen senast förra veckan. I tisdags. Samma begravning varje gång, jag var ju där! Jag var där. Samma tårar, blommor. Olika namn, olika ansikten, olika präster. Ibland inte ens en präst. Jag var där. Jag borde inte vara här nu. Jag var ju där.

Det var alltid samma kläder. Kastade över golvet i hallen, tre steg in och så punkterades knäna, väggarna höjdes omkring, soffan steg upp ur golvet. Modern kallade barnet till sin famn. Tåget rasslade vidare, vrålade ut sin dieselrök i avsky och skrek mot kurvorna. Ur soffan, in i elden. I köket. Vatten, på flaska. Kylen som inte längre gjorde något alls utom just var en kyl. Frysen som åtminstone höll flaskvattnet märkbart svalare än rummet. I sovrummet, flaskan i handen, ut därifrån och tillbaks in till soffan. Passerar den ur alla vinklar, tåget mullrar och drar. Vidare. Men kroppen protesterar. Förvåningen när det plötsligt faller regn över ansiktet och något ändras. Något är inte detsamma.

Vad gör jag här? Jag är... jag ser ner på mina händer. Flaskan. Jag vet inte varför men jag häller i mig det sista, sätter i halsen. Hostar och släpper flaskan på betongavsatsen som för länge sedan beskrevs som "ogenerad utsiktspunkt över takåsarna". Evigheter sedan. Jag greppade balkongräcket och hostade tills det sved i ögonen, sedan blinkade jag.

Korpen satt nästan i ögonhöjd, tvärs över gatan. Den tittade tillbaks. Sedan vände den sig om och föll. Efter en meters fall vecklades vingarna ut, den svarta gestalten skulpterade luften omkring sig och red upp på sin skapelse mot regnet.

Följ den, om inte i fallet så med tanken. Upp, upp över taken, avmätta vingslag och så vinden där inga människans artefakter längre blockerar den. Bort mot centrum. Från stadens tågstation hördes en vissla, sedan en tystnad när fågels konturer suddats ut och den bara är en svart punkt mot det mörkgrå regnet. En droppe som faller åt sidan. Sedan ser jag bara regn.

Ibland får jag mail. Inte via Tangentbordet, utan andra ställen. Ibland är mailen från okända. Ibland framgår det att den okända är en kvinna. Ofta har hon någon slags erbjudande, om att jag kan få vad jag vill bara jag har en större kuk, som hon kan hjälpa mig att få om jag betalar ett antal kronor till något utländskt konto. Jag brukar låtsas bli halvblind efter att jag läst att jag kan få vad jag vill, och genast börja författa ett svar. Här är ett:

"Får jag önska mig vad som helst? MAHAHAHAHA okej då vill jag att du ska vara bibliotekarie eller akademiker som gillar serietidningar, hängde i stallet när du var yngre (och kanske fortfarande rider ibland), du tycker frihet är viktigare än pengar och du vet hur trummisens senaste liggs katt ser ut i något av dina favoritband som spelar något som förmodligen aldrig kommer sändas på någon radiokanal med reklampauser. Du gör listor. Du fotografer fortfarande dina skor i smyg och du röker fast du inte gillar tobaksindustrin. Förmodligen har du rest, förmodligen till Frankrike, England. Du äter antingen dina antidepressiva i smyg eller så låtsas du ibland inför dina kompisar att du gör det, för att verka svår. Du hatar dig själv fast du vet att du älskar dig själv och bara vill hata dig själv för att det är svårt.

Och det enda du egentligen vill är att vara lite kär, lite åtrådd och vakna en söndag av att någon halvligger bredvid och tittar på dig för du är så himla vacker, och när du inte längre kan fejka att du sover och njuta av situationen så smyger någon iväg och kommer tillbaks med kaffe och cigaretter till sig, och jordgubbar och bubbel till dig. Och du tvingar någon att ge dig en cigg för annars kommer du döda någon och du sveper kaffet och sen vill du knulla som en kanin så att du på kvällen dricka ljummet bubbel, doppa jordgubbarna i smält choklad och gråta i telefonen med din bästa vän och säga att det kommer aldrig att hålla det här, det kommer aldrig att gå, det är för bra.

Och sen kommer du dra. Och någon kommer ligga kvar, i skuggan av ditt minne, och undra vad fan det var som hände. Men tänka, att det var jävligt bra, vad det nu var.

Det var du. Var är du nu?"

Ljuset. Det vilar över staden och hennes hår. En naken skuldra under en axelrem. Väskan tung av papper. Anteckningsblock, två. En skrivbok och ett skissblock. Pennor, som skramlar mjukt när väskan rullar mot din höft när gatan blir en löparbana under hennes fötter. Du jagar tiden men det vet du inte. Framtiden låter sig inte vetas. Den väntar på dig runt hörnet, håller på att stoppa ner telefonen i fickan.

Det är jag. Med ett hjärta som är tomt; snart skall det fyllas. Det vet vi, eftersom jag skriver det här i efterhand. Men jag berättar det som ett nu, för det var så det kändes. Rakt i varandras blickfång sprang vi. Sedan två steg till in i varandra.

- Förlåt, hur gick det med dig? Jag tittar upp från gatan på din hukade siluett intill mig. Det är jag som ställer frågan, förstår inte att det är jag som ligger ned. Jag föll mellan dig och gatlyktans stolpe. Den tickar, en bomb som hinner brisera och bilarnas svarvande motorer morrar åt evigheten som jag hinner känna innan du svarar.
- Det gick bra, eller jag har nog stukat handleden, säger du ynkligt. Du blir arg. Ser du dig inte för?
Du söker min blick, dina ögon. Jag förlorar mig, mitt hjärta adressändrar men har ingen nyckel till den nya dörren, blir bostadslöst och hänger som en skylt i påtagligheten av två blickar spända i varandra. Du tittar på det. Jag rodnar lite.
- Te. Säger du. Ordet studsar en gång mellan husen och kilar iväg in i en gränd. En snabb rikoschett. Ett startskott som avslutar allt.